Inledning av Jonathan Friedman
Bogen er kommet som pdf fil af originalmanuskriptet i oktober 2008. Download den herfra.
Exit Folkhemssverige
_________________________________________
En samhällsmodells sönderfall
Ingrid Björkman
Jan Elfverson
Jonathan Friedman
Åke Wedin
Detta är en bok om Sverige, ett land som har intagit en ganska speciell plats i synen på sociala problem, ekonomisk välfärd och statens roll i vanliga människors liv. För många européer och amerikaner har Sverige oftast beskrivits i idealiserande termer, ett slags Utopia, en framgångsrik kombination av socialistisk politik och kapitalistisk ekonomi. För andra har det framstått som ett totalitärt samhälle, som skiljer sig mycket från andra västländer. De flesta artiklar och böcker som skrivits om Sverige hänvisar till vad alla tycks mena, nämligen att landet är efterkrigstidens stora succéhistoria.
Sverige lyckades på 1950-talet och fram genom 70-talet upprätthålla höga tillväxtnivåer och man kunde därför skapa ett mycket generöst välfärdssystem. Det fanns faktiskt ingen fattigdom att tala om. Och klasskillnaderna märktes mindre än i andra länder. Men det betydde inte att alla var lika fattiga. Tvärtom levde folk i jämförelsevis rymliga våningar eller i relativt stora villor. Sjukvården var allmän och nästan gratis (kostnaderna betaldes med skattemedel) liksom dagis. Skola och universitet var helt gratis.
De flesta människor som tillbringat någon tid i Sverige har varit ytterst imponerade av dessa förhållande, även om de ofta kritiserat vad de upplevt som ett resultat av den politiska ordningen – nämligen grå tristess och långtråkighet. Huruvida denna kritik kan sägas vara befogad eller ej är diskutabelt, eftersom mycket av det som syntes vara resultatet av ett politiskt system i själva verket var en äldre social struktur som ofta premierat självbehärskning och gjort det fult att visa känslor. Men alla som kommit detta samhälle närmare in på livet vet dock, att detta återhållsamma beteende bara hör till ytan; därunder finns en mycket mer dynamisk värld, vars andra sidor inte bara är mer backanaliska och uppsluppna utan t o m våldsamma.
För att förstå Sveriges politiska kultur är det nödvändigt att gå förbi det maskinmässiga begreppet "välfärdsstat" och sätta sig in i vad som menas med "folkhemmet". Denna term, som från början lanserades av det konservativa partiet, övertogs på 1930-talet av socialdemokraterna. Termen ger uttryck för en stark organisering och kontroll av folkgemenskapen, för vilken staten uppriktigt sågs som ansvarig – ja, som en ren förlängning av folkgemenskapen. Enligt denna uppfattning förelåg det således en verklig sammansmältning mellan stat och samhälle och det var ytterst vanligt att man särskilt poängterade att alla betalade skatt till samhället och att det var samhället som hade det fulla ansvaret för sina medlemmar. Sverige tycks därför ha varit ett av de få länder som förverkligat Rousseaus föreställning om staten som 'folkets vilja'.
Folkhemstanken innebär alltså inte bara att samhället skall garantera folkhemmets medlemmar social välfärd och trygghet utan där finns också föreställningen om medlemmarnas lika värde och lika rätt till inflytande. Folkhemstanken innefattar t o m föreställningen att varje samhällsmedlem har ansvar för samhällsbygget och därför förväntas på olika sätt aktivt delta i det.
Många som besökt Sverige under 1960-talet överraskades av att se hur ministrar kunde sitta och äta tillsammans med vanligt folk på Riksdagens cafeteria hellre än att inta sina måltider med vin i mer exklusiva lokaler. Detta skall förstås inte förleda oss att tro, att det existerade ett fullkomligt jämlikt förhållande mellan styrande och styrda. Men i mycket hög grad var faktiskt regeringsmedlemmarna helt införlivade som politiska element i folkets välfärd. Enstaka politiker har för all del varit överväldigade av sin egen makt, men de har trots allt snarare varit undantag än regel, ty den sortens uppträdande har oftast setts med misstro eller avundsjuka. Man kan därför hävda att en viss form av gemenskapskänsla varit kärnan i denna politiska kultur. Enskilda medborgare har faktiskt kunnat ringa upp ett svenskt statsråd och t o m blivit kopplade direkt.
En amerikansk vän till mig, vars mor en gång hyst f d statsminister Ingvar Carlsson, uttryckte sin stora förvåning över att vid senare tillfälle ha blivit inbjuden att besöka honom i hans sommarstuga på Gotland utan att dessförinnan ha fått sin bakgrund, politiska åsikter eller eventuella, terroristiska böjelser undersökta. Det skulle varit otänkbart för en amerikan – än mindre en utlänning – att bli inbjuden till en Washingtonpolitiker på liknande premisser, för att nu inte tala om en inbjudan till Usas president. Det fanns en viss närhet i den politiska relationen mellan representant och representerad i Sverige, en närhet som gjorde regeringens verksamhet till något mycket mer än ett kontrakt (även i Rousseaus mening). Detta ledde till en mycket hög grad av förtroende, förankrat i föreställningen om ett gemensamt projekt, som av nödvändighet hyst en föreställning om jämlikhet, t o m om sammansmältning i etableringen av ett "Vi". Man talade därför gärna i vi-form när politiska frågor skulle diskuteras. Vardagslivet var genomsyrat av sådana signaler på bekräftelse, deltagande och gemensamma erfarenheter, något som i högsta grad förstärkte den svenska, politiska kulturen.
Man kan kalla detta en nationell bild av välfärdsstaten. Medborgarna betalade snällt sina höga skatter i övertygelse om att de gick till ett gemensamt projekt. Att detta projekt tagits för givet, och att det underförstått varit närvarande i människors liv, har legat till grund för uppslutningen kring förverkligandet av den svenska välfärdsstaten. Folkhemmet var i detta avseende kärnan i den svenska välfärdsstatens speciella karaktär.
Sverige har även beskrivits som ett av de mest homogena länderna i världen (Wallerstein). Med det menas inte, att Sverige aldrig skulle ha tagit emot immigranter. Invandring till Sverige har många hundra år på nacken eftersom landet under lång tid var Östersjöns stormakt, som när det var som störst även omfattade stora delar av norra Tyskland. Men under senare perioder har invandrarna huvudsakligen bestått av arbetskraft från Finland och de övriga nordiska länderna. Fram till helt nyligen har kulturell assimilation utgjort en stark faktor i homogeniseringen av det svenska samhället. Sverige är mycket mera känt som utvandrarland, speciellt till Usa, som under senare delen av 1800-talet mottog ett relativt stort antal immigranter från det då av fattigdom drabbade Sverige.
Två bilder av Sverige, dels som det framgångsrika välfärdssamhället och dels som det etniskt homogena samhället, har varit dominerande under större delen av efterkrigstiden. Dessa bilder har varit så inarbetade att många verkligen förvånats när de upptäckt att saker och ting radikalt förändrats under de senaste femton åren. Det svenska välfärdssystemet har börjat falla sönder och landet har blivit ett av de mest invandrartäta länderna i Väst. Sverige har, i betydligt större utsträckning än sina nordiska grannar alltmer börjat likna länderna på kontinenten. Vad gäller inkomsten per capita har Sverige lämnat den position i toppen som landet under många år intagit, och ligger nu bara på mellan femtonde och tjugonde plats bland Oecd-länderna. Även om en sådan statistik döljer en hel del, togs den icke desto mindre emot som tillförlitlig under framgångens tid. Sverige har förvandlats från att ha varit stor exportör av industriprodukter till att bli en stor exportör av sitt eget kapital.
Trots 1980-talets ekonomiska hausse gick det ekonomiskt utför med Sverige och vid decenniets slut utbröt en rejäl kris. Den offentliga sektorn fick utstå betydande nedskärningar i hälso- och sjukvård, skolor och universitet m m. Eftersom den offentliga sektorn var en stor arbetsgivare uppstod omgående en massiv arbetslöshet. Men den underliggande krisen var framför allt knuten till den privata industrisektorns nedgång. Mellan 1990 och 1999 sjönk sysselsättningen från 83% till 72% i åldrarna mellan 16 och 64 år, en nettonedgång med 420 000 arbetstillfällen. Under samma tidsperiod kom 350 000 invandrare i samma åldrar till Sverige. Denna storskaliga immigration inte bara tilläts utan t o m uppmuntrades under samma tid som oerhört många arbetstillfällen gick förlorade, vilket med nödvändighet skapade stora problem i landet.
Det socialdemokratiska partiet har svårt att få ned arbetslösheten till de 4%, som satts som mål. Bland invandrarna är arbetslösheten extremt hög. Men i den politiska retoriken har man hela tiden systematiskt undvikit att föra upp de verkliga problemen i ljuset. En betydande omorganisation av socialdemokratin har skett, en omorganisation som snabbt har fört Sverige in i samma fålla som den s k "Tredje Vägen" och "die Neue Mitte" – vilket somliga kallar "Thacherism med ett mänskligt ansikte". Men detta har fördunklats inför omvärlden av landets egna politiska representanter. Sverige genomgår dessutom en ökande skiktning, Ginikoefficienten har stigit med 25% under tioårsperioden efter 1985, men snabbast under 90-talet. I verkligheten kan en stor andel av befolkningen beskrivas som arbetande fattiga, trots att de kan få hjälp av allmänna bidrag för att kunna vidmakthålla en minimal levnadsstandard. Detta är bilden av en i realiteten nedåtgående utveckling för både arbetarklassen och den lägre medelklassen.
Samtidigt som detta skett har Sverige blivit ett mångetniskt samhälle. Antalet utlandsfödda ökar ständigt liksom andelen första och andra generationens invandrare. Deras andel av befolkningen är idag nästan 20%. Dessa kategorier kan visserligen ifrågasättas på grund av den underförstådda vinklingen, men de återspeglar ändå en faktisk realitet. Begreppet invandraretnicitet brukas till vardags och förstärks i ett samhälle där identiteten som invandrare har institutionaliserats och ytterligare understrukits av den växande boendesegregationen. I de tre största städerna är naturligtvis siffrorna mest extrema. Stockholm består idag till 25% av invandrare och Malmö till mer än 30% – varav ca 70% är muslimer. I Malmö utgör invandrares barn drygt halva befolkningen i åldersklasserna 0 – 18 år. Följaktligen är nu Muhammed det vanligaste namnet bland nyfödda i Malmö.
Amerikaner kan kanske finna detta normalt, även om procentsatserna statistiskt sett är högre i Sverige än i dagens USA och mera liknar den amerikanska situationen vid sekelskiftet 1900. Sverige är liksom andra europeiska välfärdsstater historiskt strukturerat på en grundval av kulturella och nationella kategorier. Svensk, likaväl som fransk eller tysk, åsyftar något mer än en uppsättning ideal och en flagga. Nationalitet är en komplicerad samling återklanger som knyter den lokala nivån till den nationella genom både en gemensam upplevelse av landets natur och en uppfattning om medborgarnas karaktär, deras sätt att tala, röra sig, kort sagt olika former av social gemenskap. Ända till nyligen, då mångkulturell politik bröt in på den europeiska scenen, var sålunda en svart svensk, uppvuxen i landet inte en svensk med bindestreck, t ex Somalia-svensk, utan helt enkelt en svensk. Vit hudfärg uppmärksammades visserligen men var inte politiskt betydelsefull. Hudfärgens betydelse har ökat påfallande under de senaste tio åren. Vi vill hävda att detta huvudsakligen beror på en mångkulturell politik, som sätter likhetstecken mellan ursprung och kulturella särdrag. Om man kommer från X, innebär det att man äger en uppsättning karakteristika som man inte kan avhända sig. Är man då t ex svart innebär det att man helt enkelt inte kan vara svensk, eftersom identiteten involverar alltför många kulturella signaler. Politiseringen av invandringen till Sverige har idag skapat en tendens till diasporabildning och främlingskap snarare än till integration. Det specifika med detta historiska förlopp, som liknar motsvarande skeenden i andra europeiska länder och, om än i mer begränsad mening, även i Usa, är ett fenomen som vi absolut måste förstå, eftersom det leder till uppkomsten av etnifiering och rasism. De följder som den etniska omvandlingen av den svenska nationalstaten gett upphov till under de senaste 20 åren intar en central plats i de kapitel som följer.
Vi hoppas att vi skall kunna belysa de processer som lett till denna omvandling av det svenska samhället. Om något sådant kan hända i Sverige har vi all anledning att vara särskilt uppmärksamma. I sin nyligen utkomna bok "Even in Sweden" skildrar A. Pred den chock som vissa forskare upplevde av denna utveckling, positivt eller negativt, med tanke på den tidigare ideala Sverigebilden. Flera av de företeelserna kommer nedan att analyseras i förbindelse med förändringar inom världssystemet, som påverkat övriga västländer på samma sätt som Sverige.
Detta är en bok om sociala, ekonomiska och kulturella realiteter i Sverige. Det är också en bok om de kulturella eliter och intellektuella som medverkat till att skapa en verklighetssyn som vi hävdar är i grunden felaktig. Den är en kosmopolitisk diskurs, som högljutt hyllar mångkulturalism och hybridisering. Dessa eliter accepterar utan vidare den omfattande immigrationen och ser den uteslutande som ett kulturellt berikande av mottagarländerna. För dem är immigrationen inte en följd av ett våldsamt ekonomiskt och socialt sönderfall i migranternas hemländer, som naturligtvis lett till en uppsjö sociala problem. Därför har man försett immigranterna med den positiva, ursprungligen biologiska, termen "mångfald".
De svenska mångkulturalisterna anser sig nämligen i första hand vara "världsmedborgare" och betraktar således inte massmigrationen som ett resultat av krig och etniska konflikter i världen. De ser invandringen snarare som en kulturell berikning. För dem är således massmigrationen inte ett tecken på misslyckanden i andra delar av världen, utan tvärtom vägen till mänsklighetens framtida lyckorike. Så här kan en multikulturalist låta när denne beklagar sig över att det finns andra som inte delar hans positiva uppfattning: "Snarare än att hälsas välkomna för sin begåvning, påhittighet eller mångfald, stigmatiseras och stereotyperas invandrarna till symboler för fattigdom, olikhet och stadssamhällenas förfall."
Den sortens verklighetsbild är förhärskande inte bara bland de politiska och kulturella eliterna i Sverige utan också i Unesco-kretsar och bland ett stort antal andra eliter runt om i världen. Det är denna elitistiska diskurs som vi här ämnar underkasta en kritisk analys och ställa i kontrast till vad vanligt folk, både svenskar och invandrare, tycker och tänker. Ty medan eliterna tycks så förblindade av det mångkulturella berikandet, har de marginaliserade och segregerade invandrargrupperna i västerländska städer helt andra problem, intressen och strategier, som är intimt relaterade till själva överlevnaden. Om den förmodade kulturella berikningsprocessen till stor del förutsätter att det bildas en ny underklass, då bör man väl kunna fråga sig om det verkligen är en god idé? Om människor hellre stannade kvar i hemlandet, i en värld som vore politiskt stabilare och ekonomiskt mera funktionell, skulle vi då behöva försöka få dem att flytta hit för att försäkra oss om en smula allmän kulturell utveckling?
Det är också egendomligt, att medan denna diskurs om "berikandet" tagit sig in i elitinstitutionerna, allt ifrån Unesco, Världsbanken, World Economic Forum till universiteten, så är den stora majoriteten av fattiga invandrare i världen fullständigt ovetande om den sortens problem. De är mer bekymrade över hur de skall klara sig till nästa dag än om de berikar ytterligare ett land eller ej med sin närvaro. Vi menar, att den förhärskande mångkulturalistiska diskursen tillhör en globaliserande elit och en grupp intellektuella som identifierar sig med denna elit och som medverkat till att bygga upp denna diskurs.
För att göra vår uppfattning fullständigt klar, vill vi i korthet diskutera några av de viktigaste begreppsfrågor, som ingår i den mångkulturalistiska världsbilden. Vi gör det i ett perspektiv som innefattar stora delar av västvärlden, där den här sortens perspektiv har framförts i politiska debatter. Det här är uppfattningar, som först helt nyligen importerats till den svenska diskussionen, men som har en mycket längre historia i världens traditionella invandrarländer med kolonial bakgrund. Dagens svenska situation uppvisar många likheter med dessa länders, men genom Sveriges sena inträde i denna globala verklighet, borde den vara instruktiv för andra, liksom Sverige borde har mycket att lära av andra.
Den mångkulturella begreppsförvirringen
Media, politiker och akademiker har alla medverkat till en ökande oreda i bruket av ord som etnicitet, ras, kultur, mångkulturalism, pluralism och dylikt. Vi gör inte anspråk på att kunna bringa en allmänt accepterad ordning i denna förvirring. Vi kan dock ange hur termerna används i detta arbete.
Innan vi fördjupar oss i definitioner, vill vi understryka att vi använder begreppet identitet i meningen identifiering. Det är en aktiv process snarare än en passiv produkt. Kulturell identitet är en fråga om social praxis, antingen hos dem som själva definierar sin identitet eller hos dem som definierar andras. I båda fallen består praxis av ett urval av specifika gemensamma drag, som anses existera eller ha konstaterats inom en befolkning och som är lämpliga för kategorisering. Identitet kan bli objektiverad och t o m institutionaliserad genom att inskrivas i lag eller införas i fasta politiska kategorier. Så förhåller det sig med genuskategorier, ålderskategorier och etniska kategorier eller "raser". Där detta förekommer kan identitet bli en passiv företeelse i den meningen att den blir en underförstådd eller en uttalad åsikt. Men det aktiva bruket av sådana kategoriseringar i det dagliga livet och i politiska beslut visar i vilken grad de är beroende av att användas. Identitet skall med andra ord inte förutsättas vara ett biologiskt eller på annat sätt fastställt faktum. Identiteter kan passiviseras, de kan försvinna och de kan åter dyka upp och de kan t o m skapas, men de kan inte skapas ex nihilo, d v s från ingenting. Detta hänger samman med att de byggts upp utifrån befolkningars gemensamma egenskaper och delade erfarenheter, antingen upplevda av dem själva eller av andra.
Etnicitet är en form av kollektiv identifikation, som diskuterats mycket i samhällsvetenskaperna. Den baseras på en uppsättning gemensamma egenskaper som vanligtvis anses tillhöra en populations kultur, som t ex språk, historiskt ursprung, "blodsband" eller andra gemensamma aspekter av sådant som de som utför sådana identifikationer anser vara specifikt. Etnicitet är inte samma sak som kultur, som är en mer omfattande företeelse. Kultur hänför sig till de specifika dragen i en populations livsformer, inklusive dess specifika materiella och intellektuella alster. Identitet är ett urval ur en bredare uppsättning av särdrag. Det är ett sätt att beteckna ett kollektiv och är inte detsamma som att beskriva hela dess livsföring. Då sådana kategoriseringar är politiska handlingar, kan identifikation ses som en sorts kulturpolitik.
Ras är en term som idag huvudsakligen används i Förenta staterna, även om termen rasism är vida utbredd i stora delar av västvärlden. Vi skall inte redogöra för termens användning i ett historiskt perspektiv utan sammanfattar hur den används i dagens värld. Ras som biologisk term är inte tillämpbar på mänskliga populationer. Det finns helt enkelt inga mänskliga raser i biologisk mening. Naturligtvis finns det statistiskt belagda arvsmässiga (fenotypiska) skillnader mellan olika delar av världens mänskliga populationer. Det finns även exempel på genetiska isolat och statistiskt relevanta samlingar av arvsanlag, men dessa får inte förväxlas med raser. Hudfärg, ögonform, hårtyp, kroppsform etc har använts i tidigare klassifikationer av världens raser, men biologerna har för många år sedan rensat ut den sortens klassifikationer, då de saknar relevans som allmängiltiga (holistiska) kategorier. Som social term har ras använts och ibland blandats samman med sin biologiska bibetydelse. Men att dess värde som biologisk term ifrågasatts, förändrar inte dess existens som social term. I denna senare användning handlar det om en sorts kulturell identifikation, som använder sig av yttre fenotypiska eller stereotypiska, fysiska eller mentala egenskaper för att klassificera ett folk. Noteras bör, att ras inte förbands med biologi på något klart sätt före tillkomsten av den "vetenskapliga rasismen" vid slutet av 1800-talet. Dessförinnan kunde det syfta på vilken nationell eller etnisk befolkning som helst. Sålunda var fransmän, tyskar och italienare tidigare lika mycket raser som zigenare och judar.
Då detta inte längre är fallet finns de som hävdar, att modern etnicitet trätt i dess ställe. Det äldre begreppet ras innefattade allt från fenotyper till beteende, språk, konst och litteratur. Ras i dagens mening är en sorts etnicitet i vilken de grundläggande gemensamma egenskaperna tänks vara baserade på biologin. Här finner man ett intressant, logiskt samband mellan etnicitet och "ras". Om etnisk identitet tar sig uttryck i systematiskt ingifte kan den angivna populationen sägas bli i ökande grad biologiskt identisk. Föreställningen om "blodsband" är det ideologiska uttrycket för denna starka etnicitet, en etnicitet som lätt glider över i ett visst rasbegrepp. Författarna Omi och Winant har beskrivit Förenta staterna som en "konstruktion byggd på raser", därför att en klassifikation byggd på raser utgör en del av själva samhällsorganisationen. En sådan klassifikation används i juridiska och konstitutionella sammanhang men också i dagligt språkbruk.
Termen rasism, däremot, har en bredare användning men det finns likaså en betydande överlappning. I sin mest begränsade betydelse avser rasism handlingar, som vidtas mot individer på grund av att de tillhör en speciell, kulturellt definierad, etnisk grupp. Det betecknar således både etniska och mer strikt rasligt definierade grupper. Det mer allmänna bruket av rasism anger en uppsättning attityder eller föreställningar, enligt vilka vissa grupper inte bara ses som annorlunda i förhållande till dem som utför klassificeringen utan även betraktas som underlägsna eller utrustade med andra negativa egenskaper. Det är en sak att göra distinktioner och en annan att ordna dem hierarkiskt.
Aktuella diskussioner inom samhällsvetenskaper och humaniora har fokuserat på två sorters distinktioner. Den första som nämnts ovan är den mellan biologisk och kulturell rasism. Några författare har framkastat att den nya rasismen är kulturell och inte biologisk. Människors vanor, religion och sexuella relationer betraktas som oförenliga med våra egna, om de är alltför olika. De antas inte vara biologiskt bestämda utan rätt och slätt typiska sedvänjor inom vissa populationer. Sålunda kan man hävda att tidigare klassifikationer, som byggde på fenotypiska drag, nu har ersatts av kulturella. Men som vi hävdat ovan, är detta en falsk distinktion, då ju alla rasistiska attityder är kulturella. Detta framgår än tydligare, när vi konstaterar hur förmenta biologiska drag alltid är knutna till kulturella särdrag. Det är inte bara det, att X är fula och dumma, de är också kriminella. Skillnaden här är att den kulturelle rasisten kan medge att vissa drag kan förändras, därför att de bara är inlärda beteenden, medan de drag som verkligen är biologiska bara kan ändras biologiskt. Distinktionen är vilseledande, då rasism är mera komplicerad genom att vanligen alla sorters egenskaper kombineras. Människor är utomordentligt kreativa, när det gäller att finna skiljaktiga egenskaper hos andra, även fenotypiska. Den typiske fransmannen kunde sålunda på 1800-talet beskrivas i både fysiska och kulturella termer.
Den andra distinktionen, som här är mera relevant, är den mellan "universell rasism" och "differentiell rasism" (Wieviorka). Den förra är den klassiska grupperingen av världens populationer i en uppsättning av fasta, rangordnade kategorier. Den var vanlig under det koloniala eran. Den senare är inte nödvändigtvis baserad på rangordning men däremot på ett förnekande av skillnader inom den egna populationen. Den är uttryck för en viss etnocentrism, en önskan att vidmakthålla en given organisation av det sociala och kulturella livet. Den uttrycks i en fruktan för att bli penetrerad av det främmande. Den term som här ofta brukar användas är främlingsfientlighet, vilket inte är riktigt samma sak som rasism. Främlingsfientligheten säger inte något mer om "den andre" än en önskan att få vara i fred och att "den andre" verkligen är annorlunda och oförenlig med "oss". "Universell rasism" är inkluderande i den meningen att den placerar andra populationer inom en enda sfär, vanligtvis imperiet. "Differentiell rasism" är däremot exkluderande och avvisar förekomsten av "den andre" inom självets egen sfär.
Essentialism, rasism och nationalstat
En av de vanligaste termer som bollas runt i intellektuella diskussioner idag är "essentialism". Essentialism är antagandet att alla medlemmar av en viss social kategori är identiska eller åtminstone tillräckligt lika för att de skall kunna klassificeras som "av samma ull". Inom sina olika användningsområden liknar essentialismen begreppet stereotyp. "Alla araber är muslimer, som anser att kvinnor skall tvingas hålla sig i hemmet och gifta sig inom den egna gruppen." Tendensen att göra alla x till y är essentialismens kärna och den möts med vrede av dem, som inte anser sig dela de beteenden och trossatser som tillskrivs dem. Ja, naturligtvis finns det i dagens värld många, som anammar modern europeisk kultur och det finns alltid ett visst mått av individuellt val, t o m av ifrågasättande inom varje kultur. Antropologer har ofta pekat på den enorma variation som finns inom speciella "kulturer".
Det finns emellertid en inneboende politiserad överreaktion i kritiken av essentialismen, som lett till att inget alls får sägas om en speciell etnisk eller annan kulturell grupp. För sådana människor, varav många i dag är på höga positioner och sysselsatta med att producera de förhärskande bilderna av världen, är essentialismen grunden för rasism. Sålunda betraktas allt som på minsta sätt luktar kollektiva karakteriseringar som rasism i vissa kretsar. Dessa kretsar gör samtidigt själva ofta uttalanden om medelålders, vita manschauvinister, uttalanden som är minst lika essentialistiska. Medan andra grupper försvaras mot essentialiseringen, har kategorin "vit europé" blivit en fast, essentialistisk stereotyp.
Det finns också en uppsättning samband som leder från essentialism till nationalism och det antas ju ofta att nationalismen är själva roten till problemet. Nationalstaterna uppfattas som effektiva essentialiseringsmaskiner som strävat efter att genom assimilation stöpa homogena befolkningar i en särskild kulturell form. Även om det nu är så att nationalstater fungerat som socialiseringsmaskiner, har detta aldrig inneburit någon fullständig kloningsprocess. Mycket av det som kan kallas nationell kultur är resultatet av en mer komplex interaktion. Men vad nationalstater alltid försökt göra är att konstruera en gemensam publik sfär, grundad på en gemensam förståelse av den politiska arenan, ett gemensamt språk och en uppsättning gemensamma moraliska värderingar. Utan tvekan försiggår i denna situation en homogeniseringsprocess beträffande den publika sfären och en uppbyggnad av en gemensam politisk kultur, om än partiell.
Pluralism och mångkulturalism
"Pluralism" är en term med lång historia. Den användes i början av 1900-talet och blev välkänd genom kolonikonsulten och teoretikern J. S. Furnivalls arbeten. Denne använde termen för att beskriva koloniernas multietniska struktur, som innebar att en kolonial elit härskade över en ekonomi av plantager och råvaruutvinning. De olika sektorerna utnyttjade en arbetskraft, lokal och importerad, som ursprungligen var etniskt heterogen men vars etniska identitet också bevarades genom att de olika grupperna hänvisades till separata bostadsenklaver, som kom att fungera som minisamhällen under kolonialmakten och där de olika grupperna bara mötte varandra på marknadsplatsen.
Furnivall skriver: "[Detta] är i djupaste mening en 'medley', för de träffas utan att blandas. Varje grupp behåller sin egen religion, sin egen kultur och sitt eget språk, sina egna idéer och sätt att vara. Som individer möts de, men endast på marknadsplatsen, när de köper och säljer. Samhället är pluralistiskt i den meningen att olika grupper lever sida vid sida, fast var och en för sig, inom samma politiska enhet. Även inom den ekonomiska sfären finns det en arbetsdelning längs rasmässiga linjer. "
Kulturell och etnisk pluralism var en brännande fråga i Usa under perioden mellan 1880 och 1920, när en massiv invandring från alla delar av Europa och Ryssland förändrade den etniska sammansättningen i landet. Många av de frågor som diskuteras idag var starkt framträdande under denna period. Där lades förslag om kulturell pluralism, en uppdelning av landet i självstyrande etniska grupper och förslag både om mera moderata former av integration och om starkare former av assimilation. Efter två decennier av debatt, främlingsfientlighet och konflikt blev på 1920-talet assimilation den officiella politiken . När denna massinvandring var som störst, utgjorde invandrarna nästan 15% av befolkningen. Men USA var redan innan ett invandrarland och dess invandrare rekryteringsbasen för arbetskraft till en expanderande industriell ekonomi.
Termen "mångkulturalism" har en komplicerad historia. I Usa utgör den en fortsättning på tidigare politik för kulturell mångfald. Begreppet anger en situation där minoriteter bevarar betydande delar av sin kultur samtidigt som de integreras i det amerikanska samhället, lojala med amerikanska ideal och Amerikas politiska kultur. Invandrarminoriteternas historia i Usa har blivit utförligt undersökt. Den allmänna uppfattningen är, att de sammanhållande banden med hemländerna gradvis minskat under 1900-talet. Därefter har en identitet som etnisk minoritet byggts upp. Förloppet har sedan övergått till en ekonomisk och slutligen kulturell assimilation. Den har följts av uppkomsten av vad som kommit att kallas "symbolisk etnicitet", en etnicitet som berövats varje praktiskt innehåll och som bara består av vissa rituella handlingar och firande av gruppidentiteten. Som ett resultat av dessa iakttagelser i Usa drog man i arbeten under 1950- och 60-talen allmänna slutsatser om att etniciteten slutgiltigt skulle upphöra i alla västvärldens samhällen.
Men vid mitten av 1970-talet kom det därför som en chock när man upptäckte att hela processen gått i motsatt riktning. Från och med denna period kom mångkulturpolitik som en tidvattensvåg, när minoriteterna allt mer började kräva respekt för sin särart i olika avseenden. Det började i USA men fortsatte i Europa. Termen mångkulturalism användes då för att på olika sätt referera till detta nya våldsamma anlopp mot idén om en enhetlig nationell identitet och den assimilationsprocess som den medfört. Det började med rörelserna om kravet på "svart makt", sedan "röd makt". Och liknande rörelser blev vanliga företeelser från senare delen av 1970-talet och under 1980-talet. Fastän det inte fanns någon systematik i mångkulturalism som begrepp, innefattade den en rad fenomen, som var kopplade till minoritetsfrågor, t ex minoriteternas rättigheter, stödet till dem och ett språkbruk som skulle vinna respekt för dem. Mycket av detta kom till uttryck på universitetens campusar. Men företeelsen var betydligt mer utbredd än så och inverkade på och omvandlade den offentliga sfären i väsentliga avseenden. Dess mål baserades på kulturell pluralism och en politik, som erkände rätten att vara annorlunda, dock med ett undantag, nämligen den olikhet, som vita, europeiska män representerar.
I vissa länder som Kanada och Australien har termen mångkulturalism använts för att beteckna en politik, som siktar på att hantera den kulturella mångfald, som blivit resultatet av den koloniala massinvandringen. I samtliga fall avser den dock uppdelningen av befolkningsgrupperna i landet i en samling etniska minoriteter. Som en typ av medveten politik kan den sägas ha målsättningen att forma och vidmakthålla ett mångetniskt samhälle. Men det handlar förvisso om mycket mera än om en samling av olika kulturella föremål eller alster, matrecept eller litterära texter inom ett och samma samhälle. Annars skulle hela frågan sakna betydelse. Många bland eliterna inom media och universitetsvärlden, som identifierar sig med den här sortens politiska program, blandar dock ihop de kulturella och de sociala effekterna och reducerar därmed etnicitet till just matrecept, restauranger och dylikt.
Något som måste framhävas här, är det faktum att det föreligger en klar oförenlighet mellan mångkulturalism som politik och vidmakthållandet av en nationalstat, som är byggd på välfärdsideal som Sveriges. Detta beror på att nationella "välfärdskapitalistiska" kulturer, trots sina olikheter, har vissa grundläggande egenskaper tillsammans, egenskaper som gäller medverkan, lojalitet och en uppsättning av överenskomna mål. Det handlar inte bara om att bevara enskild frihet och en rad rättigheter utan det är fråga om ett mera långtgående projekt av gemensam välfärd baserad på delade erfarenheter och gemensamma mål.
Det svenska problemets globala ramar
Det som inträffat i Sverige är inte ett unikt fenomen. Likartade tendenser återfinner man inte bara i hela Europa utan också i USA och andra postkoloniala immigrantländer. Trenderna är globala men har fått olika utfall i enskilda länder, beroende på olika politiska kulturer. Staters nationella upplösning och mångkulturalism hänger samman. De europeiska välfärdsstaternas nedgång har diskuterats under ett antal år. Frågan om relationen mellan denna nedgång och uppkomsten av en mångkulturell politik är komplicerad, även om där finns ett klart tidsmässigt samband. Övergången från arbetskraftsinvandring till s k "flyktinginvandring" inträffade under en period av tilltagande instabilitet i världen. Från 1980-talet och framåt upphörde det kalla krigets polarisering, men de interna konflikterna världen över ökade märkbart. Majoriteten av de väpnade konflikterna är idag inomstatliga snarare än mellanstatliga.
I Väst kan vi se en allmän försvagning av staternas finanser. Det leder till en återhållsam politik och betydande nedskärningar i de offentliga utgifterna. Avsevärda förändringar har inträffat i både Usa och Europa genom införandet av Reagans och Thatchers respektive politik, förändringar som på ytan förefaller vara grundade på ideologi men som i själva verket är reaktioner på statsfinansernas faktiska nedgång. I Sverige lades politiken om på samma sätt, trots det faktum att landet styrdes av en socialdemokratisk regering. I England fortsatte New Labour – och t o m vidareutvecklade – den politik, som inletts av Thatchers regering. Det sociala i socialdemokratin började försvinna och liberalism blev det nya programmet. Det är viktigt att notera att det finns breda överensstämmelser mellan dessa politiska program. "New Democrats" i Usa, den "Tredje vägen" i Storbritannien och "die Neue Mitte" i Tyskland ger alla uttryck för samma strategier. De har delat tankesmedjor och driver en likartad politik.
Allt detta skulle kunna betraktas som en sorts förtäckt "strukturell anpassning" till en faktisk ekonomisk nedgång. Välfärdsstaten finns fortfarande där, men den har urholkats under ett decennium. Privatisering av statsägda företag har inträffat i hela västvärlden, inte minst som en inkomstkälla för en försvagad statlig ekonomi. Ekonomin föreföll stark, åtminstone under 80-talet, även om bubblan sedan plötsligt brast. Styrkan berodde framför allt på en massiv injektion av billig kredit och en expansion av de finansiella marknaderna. I den nya internationella ekonomin är finansiella transaktioner vida större än produktionen av varor och tjänster och på världsmarknaden handlar man med allt från barn till länders statsskulder. Sedan 1980 har de finansiella tillgångarna i Oecd-länderna ökat tre gånger snabbare än den sammanlagda bruttonationalprodukten. Valutahandeln har ökat från 15 miljarder dollar i början av 70-talet till 1,3 biljoner dollar vid 90-talets slut. Denna utveckling har gjort det möjligt för marknaden att frigöra sig från statlig kontroll, men frågan är naturligtvis ännu mer komplicerad, då det är regeringar som varit de främsta aktörerna för att åstadkomma denna förändring och upprättat nya spelregler för den.
Globalisering består i mycket hög grad av att de finansiella aktiviteterna ökats i förhållande till de konkret ekonomiska. Tillverkningen har alltmer flyttat till tidigare perifera områden i världens ekonomiska system medan den finansiella verksamheten koncentrerats till västliga centra. Expansionen av marknader för fast egendom, aktier och, på senare tid, "kulturella industrier", har åtföljts av minskade reallöner i nedre delen av samhällsstegen och en förmögenhetsökning i den övre delen. Stigande Ginikoefficient i de länder som skurit ned mest på välfärdsstaten är uttryck för denna process. I takt med att staterna blivit oförmögna att vidmakthålla välfärdssystemen, har de slagit till reträtt. Beviljandet av rättigheter till infödda grupper i Usa och uppkomsten av en mångkulturell ideologi är delar av denna process. Om vi ser den starka staten som en assimilationsapparat, driven av ekonomisk expansion och med förmåga att integrera nya människor, är det begripligt, att, om den ekonomiska utvecklingen går åt motsatt håll, detta bör leda till en omprövning av de kulturella skillnaderna och de rättigheter, som är knutna till dessa skillnader.
Dagens invandring till länderna i Väst sker under en period av sämre framtidsutsikter och nedåtgående mobilitet. Det är i sin tur följden av den ökande oreda, som är en annan följd av precis samma globala process, vilket leder till svagare stater och ökande instabilitet. Det finns naturligtvis olika sätt att hantera denna situation. Men även om det finns uppenbara skillnader mellan Frankrike, som har upprätthållit en stark assimilationspolitik, och Storbritannien och Sverige, som har förespråkat mångkulturalism, så finns det klara paralleller i utvecklingen. Om nu Sverige har antagit en mångkulturalism styrd uppifrån, bör man notera att detta sker inom ramen för ett utbrett ideologiskifte i västvärlden som helhet. Mångkulturell politik innebär således en omvandling av hela sektorer i samhället i riktning mot mångkulturalism. Det betyder att mångkulturalismen inte bara är ett resultat av regeringars agerande. Parallellt med att statens ambition att assimilera försvagades vid mitten av 70-talet kan man skönja en djupare process som inneburit att nationalstatens identitet försvagades och en mångkulturpolitik uppstod.
Om vi återvänder till uppkomsten av den "Tredje vägens politik", skulle vi kunna påstå, att de stater som antar sådana strategier kanske också tenderar att anta mångkulturalismen som ideologi. Vissa av kapitlen i föreliggande bok visar i detalj vad som sker, när mångkulturalism blir officiell statlig doktrin. Det finns en logik i denna förändring som också kan observeras i många europeiska stater. I Frankrike, som i upplysningens anda upprätthåller traditionen med en sekulariserad nationalstat, d v s ett homogent samhälle med jämlika medborgare, ger forskare som t ex Juillard och Joffrin uttryck för en stigande misstänksamhet mot eliterna och mot en vänster, som har blivit en moralisk och kulturell vänster snarare än en politisk. Denna vänster har nämligen ersatt arbetarklassen med mångkulturalismen som ideologiskt huvudelement.
Franska intellektuella är oeniga i den här frågan och en livlig debatt har pågått i ett antal år. I Sverige däremot har den politiska klassen, som den numera kallas, gått betydligt längre och lämnat både jämlikhet och nation långt bakom sig. Den dominerande ideologin i Sverige, som gjorts allenarådande med hjälp av kraftigt verkande nedtystnings- och förtryckarmekanismer, är en totalitär ideologi, där eliterna tagit avstånd från det nationella i nationalstaten. Det som återstår är en politisk elit som, tillsammans med en kulturell elit, härskar över en etnisk mångfald, som ständigt ökas på med nya invandrare. Problemet är att den etniska grupp som betecknas som svenskar underförstått anses vara nationalister och, som en slutsats därav, blivit betraktade som rasister. Ingen öppen och saklig debatt har tillåtits i Sverige och föga överblick har skapats över de problem, som denna förvandling av relationerna mellan väljare och valda har medfört. Störst energi har tvärtom ägnats åt att peka ut statens fiender, vilket per definition är de som inte delar den statligt proklamerade, mångkulturella ideologin.
De flesta ämnen som diskuteras i de följande i kapitlen kan man finna i andra europeiska samhällen, men de sätt på vilka dessa är kombinerade och gestaltade är inte desamma i Sverige som i andra länder. Det svenska tillståndet är slående på grund av sin radikala natur. Från att ha varit ett av världens rikaste länder har Sverige hamnat i välståndsligans nedre hälft. En mycket solidarisk inställning har på kort tid förvandlats till kreditkortskandaler och social polarisering. Och från etnisk homogenitet har landet medvetet förvandlats till ett invandrarsamhälle som i procenttal liknar Usas - från social homogenitet har man hamnat i extrem social segregation.
Vi har alltså mycket att lära av att analysera dessa genomgripande förändringar, eftersom de är tydligare och mer långtgående exempel på liknande tendenser i andra länder. Men först måste vi behandla förändringarna ifråga med allvar och inte försöka förringa eller bortförklara dem, som vore de rapporter skrivna av skräckslagna panikmakare. För bara ett par år sedan tog vi upp några av dessa trender men blev genast anklagade för att vara just panikmakare. Många av problemen – landets ekonomiska tillbakagång, immigranternas tilltagande marginalisering och den etniska konflikten – diskuteras visserligen idag mera öppet, men tyvärr fortfarande utan märkbar förståelse för hur problemen uppstått. Det spelar ingen roll vad som händer i form av nedgång eller katastrofer. Sådana obehagligheter förnekas alltjämt. Istället kallas de för framsteg, ofta till och med för utveckling. Eliterna försöker förvandla globalisering, massmigration och mångkulturalism till naturliga processer, som vi skall vara tacksamma för och bara har att anpassa oss till. Enligt dem är detta att hålla våra samhällen "up to date".
Jonathan Friedman
