torsdag den 19. april 2007

Kapitel 3: Den svenska invandrarpolitiken tar form - 1975 års beslut

Av Jan Elfverson

Den svenska invandrarpolitiken tar form
Under 1970-talets första hälft inträffade en revolutionerande förändring i svensk politik: idén om det ”mångkulturella samhället” sjösattes. ”Kulturpluralism” och ”ökad internationalisering av Sverige” blev ledande begrepp. Detta innebar ett totalt brott med tidigare politik. Trots den ”kulturpluralistiska” politiken assimilerades emellertid arbetskraftsinvandrarna till största delen.

Fram till 1970-talet saknade Sverige i stort sett en invandrarpolitik. Politiken gentemot etniska minoriteter var inte konsekvent, men den syftade dock i sin helhet till assimilering. De inhemska minoriteterna – samer och tornedalsfinnar – var små. Däremot växte de invandrade minoriteterna kraftigt efter andra världskriget. 1950 hade landet 198 000 utrikesfödda, 1960 300 000 och 1970 538 000.

I mitten av sextiotalet startade en flera år lång debatt i medierna om invandrarpolitiken. Diskussionen gällde framför allt frågan om invandrarna skulle assimileras eller om de med statligt stöd skulle få hjälp att förvandlas till nationella minoriteter. Samtidigt bearbetades de politiska partierna av såväl enskilda personer som organisationer som de olika invandrargrupperna bildat. Deras krav gällde bl a rätt till hemspråksundervisning, tillerkännande av minoritetsstatus, stöd till kulturell egenverksamhet och inrättande av olika myndighetsorgan för att tillgodose invandrargruppernas behov.

Politikernas senvakenhet inför konsekvenserna av den stora invandringen avspeglas i ett uttalande av den svenske statsministern Tage Erlander vid ett officiellt besök i Finland 1967: ”Det är sannolikt att vi varit litet valhänta när det gällt att ta vara på det värdefulla arbetstillskott som kommit från Finland och andra länder. […] Vi trodde till en början att det var en rent temporär företeelse. Nu får man försöka behandla immigranterna inte bara som ett arbetskraftstillskott utan också som ett bestående element i det svenska samhället.”

Fackföreningsrörelsen var en drivande aktör i den debatt som fördes om invandrarpolitiken från sextiotalets mitt och den fick stort inflytande på den politik som lagfästes i mitten av sjuttiotalet. Redan från mitten av sextiotalet slöt LO och SAF en rad överenskommelser om de invandrade arbetarnas anpassning och introduktion till det svenska samhället. Statsmakten vidtog också åtgärder med samma syfte. 1972 stiftades en lag som gav nyanställda invandrare rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning. Informationsbyråer öppnades runt om i landet och invandrarverket (SIV) inrättade en särskild kuratorstjänst för invandrare, arrangerade tolkkurser och gav på olika sätt stöd till invandrarorganisationer. 1967 började verket ge ut en särskild invandrartidning på finska, tyska, italienska, grekiska och serbokroatiska.

Redan 1967 krävde LO i ett sjupunktsprogram, att regeringen skulle slå fast målet för den svenska minoritetspolitiken. Den skulle inriktas på att stödja minoritetsgruppernas strävan till ”kulturell egenverksamhet”. LOs invandrarpolitiske expert skrev i en kommenterande artikel i tidningen Fackföreningsrörelsen, att den tidigare assimileringspolitiken inte längre var möjlig eftersom invandrarminoriteterna nu blivit så stora. Samhället måste i stället ge den enskilde invandraren i såväl första som andra generationen möjlighet att välja om han ville assimileras eller behålla sin språkliga, kulturella och religiösa särart.

År 1968 tillsattes den utredning om invandrarpolitiken – Invandrarutredningen (IU) – vars förslag kom att bli den nya invandrarpolitik som fortfarande i princip gäller. IUs utgångspunkt var ett ”kulturpluralistiskt” perspektiv. Förutsättningar skulle skapas för en växelverkan mellan majoritetens och minoriteternas kulturer som skulle verka berikande på samhället som helhet. 1974 kom IUs betänkande (SOU 1974:69) där tre mål slogs fast för invandrarpolitiken: jämlikhet, valfrihet och samverkan.

1975 års beslut

1975 lade regeringen fram sin proposition (1975:26) om invandrarpolitiken. Den anslöt sig till IUs förslag som sammanfattades i de tre målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. IUs utgångspunkter var följande:

• Det första man utgick från var att migrationen mellan länderna skulle fortsätta. En stor del av invandrarna förväntades bosätta sig i Sverige för gott, samtidigt som de önskade bevara sin ursprungliga identitet. För dem som ville återvända skulle återanpassningen i hemlandet underlättas om de hade bevarat sitt modersmål och sitt kulturarv.

• IU:s andra utgångspunkt var en av statsmakterna tidigare fastslagen princip att invandrarna skulle behandlas på ett likvärdigt sätt jämfört med majoritetsbefolkningen.

• För det tredje var en ökad internationalisering av det svenska samhället ett övergripande mål i samhällsplaneringen.

Jämlikhetsmålet innebar att invandrarna skulle få möjlighet till samma levnadsstandard som majoritetsbefolkningen och att samma regler skulle gälla för invandrare och svenskar på alla samhällsområden. Ingen grupp skulle behandlas olika. Genom utbildning i svenska språket och även genom andra åtgärder skulle invandrarna ges förutsättningar att på samma sätt som svenskar ta del i samhällslivet. Slutligen skulle de olika invandrargrupperna precis som majoritetsbefolkningen få möjlighet att bevara och utveckla sitt språk och sina kulturella traditioner – märk väl, med förbehållet att det skulle ske ”inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället”. Invandrargrupperna skulle få statligt stöd för sin kulturella verksamhet.

Valfrihetsmålet innebar att den enskilde invandraren skulle kunna välja i vilken grad han eller hon ville behålla sin ursprungliga språkliga och kulturella identitet eller förvärva en svensk.

Samverkansmålet innebar, att ”en fruktbärande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Samverkansmålet inbegriper även ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen.” I samverkan inbegreps också samarbete i olika frågor mellan Sverige och utvandringsländerna.

Vad som menas med jämlikhetsmålets ”intressegemenskap” och vilka intressen som avses framgår emellertid inte av betänkandet. Inte heller anges var gränserna för de olika gruppernas valfrihet skall gå.

Hur samverkan, tolerans och solidaritet skulle uppnås framgår av förslagen till åtgärder. Samverkan skulle etableras genom invandrarnas deltagande i det svenska samhällslivet. Framför allt skulle man underlätta för dem att delta i det fackliga och politiska arbetet. Samtidigt skulle utbildnings- och informationsinsatser riktas till majoritetsbefolkningen ”för att öka förståelsen för människor av annat ursprung”.

De åtgärder som propositionen främst inriktade sig på var insatser inom skolväsendet. Det betonades, att eftersom små barns attityder påverkas av föräldrarna och dessas inställning till invandring och invandrare ofta präglas av okunnighet, måste motåtgärder mot föräldrainflytandet sättas in på ett tidigt stadium. På den grund som lagts i förskolan skulle man sedan bygga vidare i grundskolan och gymnasieskolan.

Vidare skulle de kommunala invandrarbyråerna få en opinionsbildande uppgift och påverka lokalbefolkningens attityder i en för invandrarna positiv riktning. Även massmedias betydelse uppmärksammades och det slogs fast, att samhället borde ha ett direkt intresse av att informationen om invandring och invandrare var ”så objektiv, korrekt och positivt attitydskapande som möjligt”. Huruvida objektivitet och sanning alltid gick att förena med positivt attitydskapande gavs dock inget svar på.

Den nya invandrarpolitiken ledde till en rad viktiga förändringar. 1976 blev kommunerna skyldiga att ordna hemspråksundervisning i förskola, grundskola och gymnasium för alla barn vars vårdnadshavare ställde sådana krav. En annan förändring var att man i regeringsformen 1979 slog fast, att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv” skulle främjas. En tredje förändring var att utländska medborgare över 18 år fick rösträtt i kommunala och landstingskommunala val. De blev också valbara till förtroendeuppdrag i dessa politiska församlingar.

Med invandrarpolitiken etablerades ett system för statliga bidrag till rikstäckande invandrarorganisationer, som också tilldelades rollen som rådgivare år regeringsmakten. De blev remissinstanser, kom att representeras i invandrarpolitiska utredningar och deltog i s k invandrarpolitiska råd. Det skapades också andra former av statligt stöd till invandrarnas ”kulturella egenverksamhet”, t ex ökade bidrag till biblioteken för inköp av litteratur på minoriteternas språk, särskilt presstöd och stöd för produktion på andra språk än svenska. Redan 1974 hade man utfärdat riktlinjer för stöd till andra religiösa samfund än svenska statskyrkan, och 1975 uttalade sig riksdagen för sändningar i radio och TV på minoritetsspråk.

Jan Elfverson