Kapitel 7: Valfrihetens gränser

Av Jan Elfverson og Ingrid Björkman

Ett av målen för den svenska invandrar- och integrationspolitiken är invandrarnas rätt att själva välja i vilken grad de vill förvärva en svensk språklig och kulturell identitet. Som vi sett ovan (kapitel V) finns ett utbrett motstånd bland de nya invandrarna mot att bli "svenska". Valfrihetsmålet och dess praktiska politiska konsekvenser tillåter, rentav uppmuntrar dem att behålla sin ursprungliga kulturella särart. Litet tillspetsat kan man uttrycka det så att genom valfrihetsmålet ger integrationspolitiken invandrarna rätt att desavouera integrationsarbetet.

Sverige är unikt i sin kravlöshet. En utlänning kan få permanent uppehållstillstånd, till och med svenskt medborgarskap utan att veta något om svensk historia och svenskt samhällsliv, utan att svära trohet mot Sverige, utan att förstå och tala svenska, utan att ens kunna dokumentera sin nationella identitet.

I detta kapitel ger vi först en översikt över hur den politiska synen på valfrihetsmålet förändrats under åtti- och nittitalen. Därefter följer två avsnitt som visar hur många av framförallt de sena invandrarna - med stöd av valfrihetsmålet - systematiskt och organiserat motarbetar integrationspolitiken och driver olika former av självsegregerande politik.

1. Den politiska synen på valfrihetsmålet 1983 - 1997

När man fattade besluten om invandrarpolitiken i mitten av sjuttiotalet angav man aldrig var gränserna för de olika folkgruppernas valfrihet skulle gå. Det visade sig emellertid att gränserna i många fall kommit att uppfattas som mycket vida. 1980 års invandrarpolitiska kommitté, som hade i uppdrag att vid sidan av invandringspolitiken också granska invandrarpolitiken, fick därför i tilläggsdirektiv 1983 regeringens uppdrag att precisera valfrihetsmålets innebörd.

Kommittén fann i sitt betänkande (SOU 1984:58) att en valfrihet, som innebar att "praktiskt taget alla livsyttringar" ingick i kulturen, inte var acceptabel. Sedvänjor och normer som stred mot svensk lag och officiellt accepterade normer t ex vad gäller synen på demokrati kunde inte tolereras. Däri inbegreps "kvinnor och mäns lika värde och barns rättigheter".

Kommittén ansåg att invandrare på sikt inte kunde bevara sitt livsmönster och sin kultur oförändrade i det nya landet. "Efterhand uppkommer en ny identitet, en ny känsla - man har blivit Sverige-finne, Sverige-grek, Sverige-turk etc." Vad det kunde bli fråga om var att utveckla ett kulturliv med utgångspunkt i kulturarvet från det gamla landet, vari låg att i varierande grad behålla och utveckla modersmålet. I denna traditionella och mer avgränsade mening skulle frågan om kulturell valfrihet tolkas.

Kommittén påpekade att det var i sådana frågor som rör familj, barnuppfostran, sexualitet, kvinnans ställning och liknande frågor av "livsåskådningskaraktär" som kulturkollisioner kunde uppstå och där var det nödvändigt att gå varsamt fram.

Kommittén ansåg att vare sig de ville det eller ej skulle invandrarna och deras efterkommande gradvis assimileras. Utifrån studier om familjebildning och språkanvändning drog kommittén slutsatsen att ingen av de då existerande invandrargrupperna skulle kunna behålla sin egenart som en etniskt sammanhållen grupp mer än ett par generationer utan fortsatt invandring. Det gällde även de grupper med den högsta graden av giftermål inom gruppen som turkar, greker och jugoslaver. Kommittén framförde som sin uppfattning att en större grupp på några tiotusental personer kunde bestå som språkligt särpräglad minoritet i ungefär ett sekel. Man underströk att assimilationen var en stegvis process som resulterade i en situation med snarare "interkulturella" människor än ett "mångkulturellt" samhälle med distinkta minoritetsgrupper med olika språk och kulturer.

Kommittén påpekade att man var medveten om att samhällsstödet till invandrargruppernas kulturverksamhet fördröjde assimilationsprocessen men jämlikhets- och valfrihetsmålet motiverades utifrån de enskilda invandrarnas behov och önskemål och inte utifrån samhällets intresse av en viss utveckling.

Man bör komma ihåg att kommitténs förutsägelser om invandrarnas assimilation formulerades innan den utomeuropeiska invandringen hade blivit betydande, innan ghettobildningarna hade blivit ett framträdande problem och innan familjebildningsinvandringen hade antagit nuvarande omfattning.

I den efterföljande propositionen (1985/86:98) anslöt sig ministern för invandrarfrågor, Anita Gradin, till kommitténs uttalanden. Hon fann att invandrarna var väl integrerade i landet. Eftersom 40 procent av de invandrade männen och 47 procent av kvinnorna sammanlevde med en i Sverige född person och eftersom ungefär hälften av alla barn med minst en i utlandet född förälder hade en svensk mor eller far var det inte meningsfullt att generellt tala om "invandrarna" som en från "svenskarna" klart avskild del av befolkningen.

Vad gällde valfriheten uttalade ministern att den skulle tolkas som möjligheten att "utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i vårt samhälle gäller för mänsklig samlevnad samt tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung". Valfriheten fick inte tolkas så att den innebar "ett bortväljande av det svenska språket och den intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället". Ministern exemplifierade de grundläggande normerna med jämställdheten mellan kvinnor och män samt barns rättigheter. Hon nämnde emellertid inte lagstiftningen och förklarade inte heller vad intressegemenskapen skulle bestå av.

Ministern ansåg att man inte kunde utesluta etniska konflikter som en latent risk. Därför var det nödvändigt att föra en jämlikhetspolitik med inriktning på invandrarnas lika möjligheter och vidta åtgärder som underlättade samverkan mellan befolkningsgrupperna. Opinionsbildning och information likaväl som lagstiftning mot etnisk diskriminering var också nödvändiga.

I det efterföljande riksdagsbeslutet försökte man precisera valfrihetsmålet så att det innefattade "respekt för den enskildes identitet och integritet samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller för mänsklig samlevnad."

I en proposition några år senare (1989/90:86) försökte man på nytt precisera de grundläggande normer som valfriheten inte fick inkräkta på. Förutom "synen på barnens och kvinnans ställning" nämndes nu tolerans mot oliktänkande och de demokratiska fri- och rättigheterna. Man undvek emellertid ytterligare preciseringar genom att efterlysa en fördjupad debatt om valfrihetens innebörd.

Samma proposition innehåller ett försök till diskussion om erfarenheterna av etniska motsättningar i andra länder. Efter att kortfattat ha konstaterat att sådana motsättningar förekommer i med Sverige jämförbara länder slår man optimistiskt fast att statsmakterna i invandringländerna bör utveckla en politik för etniska relationer. Propositionen innehåller en lång rad av förslag till en sådan politik. Bland annat skulle undervisningen i barn- och ungdomsskolan genomsyras av ett "interkulturellt synsätt" för att åstadkomma "positiva attitydförändringar". Med hänsyn härtill hade utbildningsplanen för grundskolelärarna redan omarbetats och man hade startat en granskning av läroböckerna i religion, historia och samhällskunskap för att se om de var rasistiska eller främlingsfientliga. Vidare hade kurser för journalister anordnats så att de kunde presentera frågorna om invandring och flyktingar på rätt sätt.

Efter det att frågan om den kulturella valfriheten diskuterats på olika sätt, lades en ny proposition fram (1990/91:195). Den föredragande ministern uttalade nu att vid sidan av de gränser som sattes av lagstiftningen och den politik som fördes av den styrande makten och som hade sin grund i demokratiska beslutsprocesser var det olämpligt att slå fast några gränser för valfriheten. Det kunde förorsaka skärpta motsättningar mellan majoriteten och de andra befolkningsgrupperna. I stället skulle det politiska perspektivet förflyttas från en diskussion om kulturell valfrihet för invandrare till en diskussion om det mångkulturella samhället alla i Sverige skulle leva i. I ett sådant samhälle var det istället fråga om en jämlikhetspolitik som riktade sig till alla och som tog hänsyn till de olika behov, inklusive etniska och kulturella, som människor kunde tänkas ha.

Propositionen dokumenterar makthavarnas föreställningar att det var de olika folkgruppernas kulturyttringar i sig som kan skapa konflikter, men eftersom "kultur är något som ständigt utvecklas och förändras" var problemet hanterbart:

"De ungas kultur skiljer sig från de äldres, och en del traditioner är ganska nya tillskott i den svenska kulturen." "Det är inte heller lätt att ange vad som är specifikt svenskt. Vid närmare betraktelse [sic!] visar sig nämligen det vi tror är svenskt vara grundläggande värden för de flesta människor, oavsett var de bor, och således ingenting som Sverige har monopol på. Det bästa sättet att förmedla den svårfångade svenskheten, i den mån den finns, måste vara i ett vardagligt umgänge, där inte bara svenskarnas synliga och osynliga regler för familjeliv, umgänge etc. kan tydliggöras och förstås utan också invandrarnas."

Det ter sig med andra ord både svårt och olämpligt att göra en beskrivning av "icke förhandlingsbara svenska värden". Det betyder inte att "förhandling" om kulturella värden skulle vara utesluten. Eftersom dessa värden inte är en gång för alla givna "är förhandlingar och förändringar som sker med respekt och ömsesidig vilja till kompromisser möjliga".

Också av Invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1996:55) framgår, att man ansåg att den svenska kulturen och det svenska kulturarvet hela tiden förändrades. I betänkandets sammanfattning heter det t ex att "ett mångkulturellt samhälle består av en mångfald värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra och utvecklas till nya livsformer bl a inom ramen för de demokratiska processerna". Det var emellertid inte bara genom invandringen som den svenska kulturen förändrades. Ekonomins globalisering och populärkulturen var också viktiga faktorer.

Att man ansåg att eventuella problem med invandringen var av övergående natur framgår av betänkandets avsnitt om invandringen och samhällsekonomin. Det heter där att "en grunduppfattning måste dock vara att människor lönar sig' och att eventuella kortsiktiga konflikter och förluster som förorsakas av exempelvis befolkningsomflyttningar är övergående problem. All verksamhet som bedrivs i Sverige idag är resultatet av invandring - även om det var för länge sedan. Ungefär hälften av landets befolkning är ättlingar av invandrare om man bara räknar fem generationer bakåt. Människor är och skall ses som resurser".

Kommitténs betänkande innehåller en nyhet i så måtto att där diskuteras det kitt som skall hålla ihop det mångkulturella Sverige: "I det genom invandring etniskt och språkligt blandade Sverige är det förenande i svenskheten inte ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige med dess samhällsordning och grundläggande värderingar om demokrati och människors lika rätt och värde. I Sverige anger ytterst konstitutionen, lagarna och politiken ramarna för samhällslivet."

Hur kommittén föreställde sig att detta kitt skulle åstadkommas framgår av uttalandet att man fann det angeläget att "främja gemensamma mötesplatser och intressegemenskaper över etniska, kulturella och sociala tillhörigheter, så att ett ömsesidigt utbyte av värderingar, kunskaper och erfarenheter kan ske. Det är när synsätt och erfarenheter får brytas mot varandra som det mångkulturella samhällets resurser kan frigöras och ramarna för vad som betraktas som 'normalt svenskt' kan vidgas."

I betänkandets avsnitt om kulturpolitiken fann man att "en vidgad svenskhet" möjliggjorde att en större grupp människor kunde identifiera sig med och "känna nationell tillhörighet till det svenska samhället". Man ansåg därför att samhällets olika svenska, kulturella arenor som teatrar, muséer, TV/radio, bibliotek etc. genom repertoar och programval skulle spegla det svenska samhällets mångfald. För identifikationen var det också viktigt att de som uppträdde på de olika kulturella arenorna, skådespelare, journalister etc. tillsammans speglade befolkningssammansättningen.

Den efterföljande propositionen 1997/98:16 innehåller uttalanden som bekräftar att man nu i praktiken kapitulerade inför problemet med att slå fast vilka gemensamma värderingar som var nödvändiga i det mångetniska samhället och hur det kitt skulle vara beskaffat som skulle hålla ihop detta samhälle.

Om assimilationen sägs t ex att den är "sedan länge en otänkbar politisk strategi i Sverige". Att assimileras kunde bara bli följden av människors egna ställningstaganden. Beträffande integrationen heter det att staten inte borde fastställa övergripande mål för enskilda individers integration. I stället skulle integration betraktas som ett livsprojekt vars innehåll och mål endast skulle bestämmas av den enskilde. Politikens uppgift var att ge individen möjligheter att förverkliga dessa mål. I propositionen gjorde man också ett direkt uttalande om valfrihetens gränser: "De yttersta gränserna i samhället sätts alltid av landets lagar och andra författningar, men inom ramen för dessa bör ett stort utrymme finnas för olika sätt att leva och tänka".

Nödvändigheten av gemensamma värderingar berörs endast flyktigt i propositionens diskussion om den nya nationella gemenskap, som man ansåg behövde skapas. Det heter t ex: "Ett lands historia fungerar ofta som en förenande länk mellan människor. Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia. Den samtida tillhörigheten i Sverige och uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar har därför större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung."

Det bör noteras att det enda grundläggande värde man nämnde i diskussionen var jämställdheten mellan könen.

Under de tjugofem år som gränserna för invandrarnas valfrihet diskuterats kan man iakttaga en tydlig omsvängning i politikernas syn på problemet. 1980 års invandrarpolitiska kommitté talade om "interkulturella" människor och politikerna bejakade en långsiktig assimilation. Tjugo år senare präglas den politiska synen av i det närmaste total kravlöshet - en slags extrem mångkulturalism. Politikernas uppfattning att problemet på sikt ändå löser sig tyder på att de är anhängare av melting pot-teorin - en teori som visat sig felaktig mot bakgrunden av de senaste tjugo årens utveckling i mångetniska samhällen världen över.

En läsare av de kommittébetänkanden och propositioner, som behandlats här, kommer osökt till slutsatsen att de ansvariga politikerna bara i ringa grad förstått innebörden av det fundamentala problemet, nämligen hur ett mångetniskt samhälle skall hållas samman.

2. Politik med segregerande effekter

Nyanlända folkgrupper smälter inte längre samman vare sig med varandra eller invandrarlandets majoritetsbefolkning. Tvärtom visar både forskningen och erfarenheten, att nya grupper idag är inställda på att bevara och stärka sin särart. Som vi sett finns ett motstånd hos många av de nya invandrarna mot att integreras i Sverige. Det är ett passivt och individuellt motstånd som får näring av de nämnda föreställningarna och attityderna. Dessutom bedriver olika invandrarorganisationer ett aktivt, organiserat arbete som motarbetar integrationsprocessen och cementerar segregeringen. Eftersom detta arbete är satt i system och systemet styrs uppifrån är det befogat att tala om en politik.

2.1 De islamiska riksförbunden

De islamiska riksförbundens hemsida visar att organisationen arbetar i tydligt segregerande syfte. De övergripande målen för organisationens verksamhet är att ”skydda muslimerna från att glida ur det islamiska sättet att leva” samt att ”aktivt inbjuda till Islam”, d v s missionera och sprida islam.

En mängd metoder rekommenderas för att uppnå målen, däribland att bygga muslimska daghem och skolor, låta hemspråksundervisningen koncentreras på religionsundervisning, motsätta sig kontakt med jul-, påsk- och luciafirande samt verka för att muslimerna, inte minst de muslimska barnen, i olika avseenden särbehandlas i det svenska samhället. Syftet med dessa strävanden är uppenbar. Låt oss ge några exempel på hur muslimska institutioner förhindrar invandrarnas integration i Sverige.

Den 7 maj sändes ett program i TV om muslimska friskolor som väckte stor bestörtning. Framför kameran försäkrade nämligen samtliga intervjuade rektorer att deras skola följde Skolverkets normer och följaktligen stödde elevernas integrering i det svenska samhället. Men när dessa rektorer trodde att TV-kameran var avstängd, avslöjade de att skolan i själva verket arbetade enligt muslimska normer och samarbetade med elevernas föräldrar. Det visade sig att skolledningen inte ens drog sig för att använda våld i uppfostrande syfte, när de sökte hindra eleverna från att ”försvenskas”.

Varför sätter man sina barn i en muslimsk friskola? Samtal med föräldrar i stadsdelen Rosengård i Malmö visar, att det är för att skydda barnen från det skrämmande samhället utanför och för att stärka deras muslimska identitet. Informationen till föräldrarna är riklig både i tryckta skrifter i och på sajter. Och den är totalt entydig. Här några exempel:

Den muslimska friskolan i Rosengård är nära relaterad till moskén i Malmö. Vid besök i moskén får man en liten introduktionsskrift med titeln "Islams principer". Om integration meddelar skriften, att "den Helige Profeten (frid över honom) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimers kultur och livsstil".

En av de större islamska sajterna på svenska är www.islamguiden.com. Den säger, att riktiga muslimer skall grunda moskéer och skolor i icke-muslimska länder "för att kunna skydda sig själva såväl som sina barn från faran att assimileras".

2.2 Familjebildningsinvandring

Den politik som kanske effektivast av alla förhindrar invandrarnas integration i Sverige och cementerar det segregerade samhället är anhöriginvandringen.5 Anhöriginvandringen till Västeuropa ökar. Åren 1996-2000 uppgick den i Sverige till i snitt 55 procent av den totala invandringen.6 År 2000 var motsvarande procent i Norge 54, i Holland 44 och i Storbritannien 68 procent. 7

Lagen om anhöriginvandring kom till för att familjemedlemmar skulle kunna återförenas. Idag utnyttjas den emellertid på ett sätt och i en utsträckning som aldrig varit dess mening. Det som var tänkt som familjeåterförening (”family reunification”) har i stor utsträckning utvecklats till familjebildning (”family formation”). Under 1990-talet har familjebildningsinvandringen satts i system av de östeuropeiska och utomeuropeiska invandrargrupperna i hela Västeuropa. Den har blivit en form av kedjemigration som ständigt tillför kolonin i invandringslandet förstärkning från ursprungslandet.

Endogami, d v s giftermål inom den egna gruppen, fungerar som en central politisk strategi för att bygga upp och bevara etniska grupper och traditionella samhällen. I de öst- och utomeuropeiska invandrargrupperna gifter man sig huvudsakligen endogamt. År 1996 var till exempel 93 procent av iranierna, 94 procent av bosnierna och 95 procent av irakierna i Sverige endogamt gifta. Hedersmorden bland kurderna i Sverige vittnar om att priset för avvikelse från normen är högt. Äktenskapen ingås dock inte – vilket man skulle kunna tro – mellan parter som redan finns på plats. Regeln är i stället att den ena parten hämtas från släktens ursprungsland.10

Vilka är då motiven bakom familjebildningsinvandringen? Ett är att hålla samman den egna etniska gruppen. Genom att hålla ihop utåt, dra gränser runt gruppen och skydda den mot det omgivande samhället bevarar man sin ursprungliga kulturella identitet, något som är viktigt i en främmande omgivning. 11 Sammanhållningen blir en strategi för gruppens etniska överlevnad. Familjebildningsinvandringen gör detta möjligt, eftersom den gynnar bildandet av etniska enklaver (etniska samhällen i majoritetssamhället).

Det gäller också att utöka enklaven. Ett viktigt motiv till familjebildningsinvandring är därför att ge landsmän inträdesbiljett till Sverige. 12 Ju större enklaven är, desto starkare är den och desto större blir dess möjligheter att skapa utrymme åt sig, framför allt politiskt. I Storbritannien har den stora indisk-pakistanska invandrargruppen skaffat sig politisk makt genom att organisera och utnyttja rösträtten. I vårt land har den muslimska enklaven vuxit sig så stor, att den genom de islamiska riksförbunden kräver att det muslimska inflytandet ska få genomslag på en rad olika sätt i den offentliga sfären. Skulle svenska staten ge vika för sådana krav, skulle det innebära dråpslaget för dess integrationssträvanden.

Vidare är motsättningen till majoritetskulturen en stark drivkraft i enklavens agerande. Undersökningar bland turkar i Sverige och marockaner i Nederländerna visar, att en vanlig anledning för männen att hämta hustrur från hemlandet är att kvinnorna där är obesmittade av den västerländska kulturen med dess omoral och jämlikhetsidéer.13

Sammanfattningsvis kan konstateras att importen av äkta makar från hemländerna åstadkommer en ständig ”traditionalisering” av den unga generationen som försvårar eller hejdar integrationen. I varje generation föds nu barn, vars ena förälder är nyinvandrad och där det inte talas svenska i hemmet. Den etniska enklavbildningen, som möjliggörs genom familjebildningsinvandringen, är ett klart hot mot ett solidariskt och stabilt samhälle.

Jan Elfverson och Ingrid Björkman