Kapitel 8 : Lock på demokratin

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att offentligen uttryc­ka tankar, åsikter och känslor i vilket äm­ne som helst. Yttrandefriheten har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett konstnärligt skapande.[1]

Av Åke Wedin

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett konstnärligt skapande.
Som redan nämnts försökte Olof Palme hålla asylfrågorna utanför valrörelsen 1985. "Vi ska inte diskutera sånt". Han ville först förhandla med Honecker och få stopp på flyktingströmmen till Sverige via Östtyskland. Locket lades på.

Antalet asylsökande hade emellertid hunnit stiga till betydande nivåer och intresset för frågan var stort bland vanligt folk. Bristen på information uppifrån gjorde debatten på basnivå både förenklad, grov och polariserad. Jonas Widgren kunde minnas att han till sin förskräckelse hade hört "fascistliknande argument" bland de egna socialdemokratiska väljarna och ansåg "i efterhand" att det var "ett fatalt misstag" av Olof Palme att lägga "lock på asylfrågorna". Widgren menade, att det hade "varit bättre i den valrörelsen att diskutera än att inte diskutera".

Lagt lock ligger

Sedan 1985 har locket fortsatt legat kvar. Under de första åren märktes inte mycket av det, eftersom endast folkpartisterna agiterade för en "generös" flyktingpolitik och de övriga riksdagspartierna lät dem hållas. Det faktum att Folkpartiet gjorde ett sämre val 1988 än 1985 bidrog troligen också till att de övriga inte tillmätte frågan någon politisk betydelse. Inget att hämta röster på.

Folkpartiet hade små utsikter att ensamt hålla flyktingfrågan i debattens centrum. De övriga partierna profilerade sig inte, så de väljare, som önskade en stramare flyktingpolitik än den som faktiskt fördes, erbjöds inget alternativ i valet 1988.

I valet 1991 kom ett nytt parti — Ny Demokrati — och krävde just en stramare flyktingpolitik och tog röster från både höger och vänster. Det förändrade situationen radikalt. Därmed fanns i riksdagen ett parti, som gav det borgerliga blocket majoritet men som inte fick vara med att bilda regering och som befann sig på kontrakurs mot den nya regeringens "generösa" flyktingpolitik. Statsminister Carl Bildt hade all anledning att trycka fast locket ordentligt.

Den politiska ledningen i landet har alltid med envishet hävdat att inget lock finns, men bevisen på motsatsen överflödar. Redan tidigt finns vittnesbörd om att flyktingfrågan tabubelagts. I den ena debattartikeln efter den andra klagades det över, att varje försök till kritik av flyktingpolitiken stämplades som rasism. Titlar på artiklar redan från 90-talets första hälft vittnar om fenomenet. Några exempel: "Hellre tyst än rasist, Tystnaden god jordmån för ökat främlingshat, Den förbjudna debatten, och Öppen debatt i flyktingfrågan!. Så har det fortsatt även efter 1994, under socialdemokratiskt styre.

Man kan förstå att Carl Bildts regering, med dess extrema flyktingpolitik, kände ett behov av att behålla locket väl nedtryckt, men även därefter har området fridlysts från kritik. Orsak okänd men faktum kvarstår. På regeringshåll har man ömsom förnekat att det finns något lock, ömsom har man efterlyst "en öppen debatt", det senare ett erkännande av just bristen på öppen debatt. Flyktingfrågan är fortfarande tabu och den som vill ifrågasätta och diskutera kallas främlingsfientlig eller rasist, visas ut och tigs ihjäl. Ibland bara tigs ihjäl. Lagt lock ligger.

Viktigt område mörkläggs

Det var inte debattvilja som saknades utan brist på information och svängrum. De debattörer, vars artikeltitlar just nämnts som exempel på tabubeläggningen av den svenska flyktingdebatten, vittnade om förutsättningarna för en fri och öppen debatt på detta viktiga samhällsområde. Jörgen Westerståhl, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev den 20 november 1991:

Invandringspolitiken är till stora delar ett tabubelagt område i svensk samhällsdebatt. Vad som förekom­mer med jämna mellanrum är fördömanden av uttryck för invandrarfientlighet, uttalanden mot utvis­ningsbeslut i enskilda fall och numera en viss kritik mot den mer restriktiva politik som den förra reger­ingen proklamerade.[1]
Denna tystnad är inte betingad av att det skulle saknas uppfattningar och åsikter om invandringen. Tyst­naden är betingad av opinionsklimatet: Så fort någon uttalar en åsikt som kan tolkas gå i restriktiv rikt­ning eller överhuvud någon anför argument för och emot riskerar vederbörande att betecknas som rasist. Och därmed upphör all diskussion. [. . .] Vi kan [. . .] räkna med att den alldeles övervägande delen av svenskarna klart tar avstånd från [våld mot invandrare] liksom från mera extrema uttryck för rasistiska åsikter. Så finns den lilla skaran offentliga de­battörer vilkas uttalanden alltid går i en riktning. I övrigt vi­lar opinionen i skymningsmörker.[2]

Tre veckor senare beklagade Folkpartiets politiske sekreterare i Malmö, att de stora etablerade partierna i valrörelsen hade försökt "tiga ihjäl debatten om flyktingar". Ingen hade trott sig "kunna vinna röster på den egna politiken, men genom samfälld tystnad hoppades man begränsa förlusterna". Flyktingpolitiken "blev varken block- eller partiskiljande". Han kallar det "ett allvarligt misstag, både taktiskt och moraliskt". Det gav fritt spelrum åt Nydemokrater, Sverigedemokrater och andra.

Britt Mogård, riksdagsledamot för moderaterna, var den 26 september 1993 "Söndagsgäst" i tidningen Arbetet. "Länge var det ju så att den som ville ifrågasätta politikernas beslut, beskylldes för att vara rasist eller i varje fall obarmhärtig främlingshatare", uttalade hon, som om detta förhållande tillhörde en svunnen tid. Nu, över ett decennium senare, är det tyvärr fortfarande fullt närvarande.

Ett annat citat från henne sätter fokus på den ständigt närvarande grundfrågan om orsaken till tabubeläggningen. Så här skrev hon i själva upptakten: "Det är ett egendomligt förhållande att ett stort och kostsamt politikområde kan betraktas som otillåtet att diskutera. Jag tänker naturligtvis på flyktingpolitiken."

Mindre än två månader därefter tog moderaternas förbundsordförande i Östergötland upp en fråga, som kunde höras på flera håll: "Varför vågar vi inte föra en seriös debatt om vårt lands flyktingpolitik?" Han efterlyser en "öppnare debatt, där vi både vill och vågar diskutera flyktingfrågor på ett mera förutsättningslöst sätt." Han tycker att det är orimligt att fältet lämnas helt åt folk på de båda ytterkanterna, som antingen ser varje "presumtiv invandrare som en förföljd flykting" eller "som ett hot mot dem själva och deras existens ".

Varför var offentligheten tyst? Det finns klara antydningar om att de etablerade partierna gått i sin egen fälla genom att försöka tysta ned flyktingfrågan i valrörelsen 1991. Resultatet blev att Ny demokrati kom in i riksdagen och då blev tystnaden tydligen ännu angelägnare för att isolera detta parti. Polariseringen ökade och utrymmet för ett sansat meningsutbyte i centrum försvann praktiskt taget helt. Debatt var det inte, endast "fördömanden av uttryck för invandrarfientlighet" och "uttalanden mot utvisningsbeslut i enskilda fall", som Westerståhl sade.

Det som förvånar är naturligtvis att den tabubeläggning som kunde konstateras vid 1990-talets början fortfarande råder drygt ett decennium senare. Den som lyckas få en debattartikel publicerad bemöts inte i sak utan med personangrepp. Eller tystnad.

Undersökningens inriktning

Som Mogård så riktigt påpekar, rör det sig om en mycket viktig fråga, som placeras långt bortom den enskilde medborgarens möjlighet att påverka. Det stannar inte med det. Tabubeläggningen tillsammans med polariseringen av debatten har lett till en faktisk begränsning av yttrandefriheten. Debattörer riskerar att bli "uthängda" och åsiktsfriheten har t o m kränkts genom yrkesförbud i offentlig tjänst.

I december 1989 kunde fortfarande den socialdemokratiska regeringen med hänvisning till landets mottagningskapacitet begränsa sig till att enbart ta emot konventionsflyktingar. Idag är det svårt att tänka sig att något av de politiska partier, som är representerade i den svenska riksdagen, skulle förorda en sådan begränsning. Med den motiveringen. De har alla i åratal uppvisat samma profil i invandrar- och flyktingfrågan och har därmed inte erbjudit folket i val några alternativ.

I det här kapitlet är inte ambitionen att söka de bakomliggande orsakerna, att fråga vad rådande mycket eftertryckliga tabu skall vara bra för. Det är ett alltför omfattande forskningsprojekt, som skulle kräva en armé av medverkande från flera olika discipliner. Här är i stället avsikten att undersöka hur landets politiska ledning tillsammans med media förmått hålla området effektivt tabubelagt, vilka medel som kommit till användning, hur man gått tillväga rent praktiskt och vilka konsekvenser detta agerande har fått för medborgarnas faktiska möjligheter till medverkan. Och därmed hur grundläggande demokratiska funktioner påverkats.

Den enskilde medborgaren — en nyckelfigur

I september 1997 höll det socialdemokratiska partiet kongress — Framtidskongressen kallad — och en mycket viktig fråga där var demokratin, dess hälsotillstånd och dess nödvändighet. I sitt tal "Det talade ordet gäller" räknade partiordförande Göran Persson upp de faror som hotade demokratin efter det kalla krigets tid — massarbetslöshet, minskande trygghet och krympande välstånd — och meddelade: "Det är mot den här bakgrunden som regeringen i går beslutade att tillsätta en parlamentarisk utredning om demokratins villkor inför 2000-talet".

Den svenska regeringen lät alltså verkställa en demokratiutredning, som i början av år 2000 presenterade sina slutsatser i ett betänkande. Utredningen uttrycker oro. "I högsta grad består den svenska folkstyrelsens förtroendekris i att medborgarskapet inte ger tillräckligt inflytande över samhällsutvecklingen", skriver man, och fortsätter: "Ett av folkstyrelsens viktigaste problem att ta itu med är därför medborgarens kritik av de demokratiska institutionernas brist på folkstyrelse" [. . .] "För att demokratiska processer ska komma till stånd måste tre villkor vara uppfyllda: Politisk jämlikhet, meningsfullt deltagande samt öppenhet och insyn".

Det förklaras som utgångspunkt, att demokratin inte är "ett politiskt mål som kan uppnås en gång för alla utan en rörelseriktning som måste hållas vid liv". "Vi kan aldrig ta demokratin för given. Den måste alltid återerövras."

För att den skall bli uthållig måste den vila på engagerade medborgare med civilkurage. De är nyckelfigurerna och detta är grundbulten i demokratiutredningens slutbetänkande. En granskning skall därför göras här av de "arbetsvillkor", som erbjuds dessa nyckelfigurer, medborgare som vill framföra "obekväma åsikter", ifrågasätta, formulera kritik och ställa konstruktiva förslag till förändringar. Kort sagt, hålla den demokratiska lågan vid liv.

Med utgångspunkt i demokratiutredningens slutsatser och i vad begreppet demokrati innebär, skall den ledande elitens hantering av flyktingfrågan här undersökas utifrån den enskilde medborgarens synvinkel.

Polarisering och fri åsiktsbildning

Fri tillgång till uttömmande och tillförlitlig information är själva grunden för medborgarens möjlighet att bilda sig en uppfattning och därmed delta på ett meningsfullt sätt i samhällslivet. Demokratiutredningen svävar inte på målet:

Fri åsiktsbildning är en oumbärlig förutsättning för demokrati. Alla skall ha möjligheter att komma till tals. Hinder skall inte finnas för enskilda att kunna ta del av vad andra har torgfört. Idealet om politisk jämlikhet ställer inte bara krav på allmän och lika rösträtt. Det reser också anspråk på en politik där alla medborgare ges möjlighet att aktivt bilda opinion. Att säkerställa utrymme för kritik och protest även när sådana yttringar är obekväma är en angelägen uppgift. Ett sådant klimat kan påverkas av lagar och politiskt beslutsfattande. Till stor del avgörs dock utrymmet för de inlägg i samhällsdebatten som kräver civilkurage av de attityder och hållningar som medborgare gemensamt bidrar till att hålla levande eller förkväva.

Polariseringen av den offentliga debatten om flykting- och invandringspolitiken har blivit det kanske viktigaste hindret för en fri åsiktsbildning. Den norske samhällsvetaren Ottar Brox uppmärksammade tidigt problemet. Han menade, att vanligt "folks funderingar om hur flyktingpolitiken fungerar måste få komma fram i debatten. Problemet är att den inte gör det när debatten är polariserad. De som stuckit ut huvudet med nyanserade frågor har stämplats som rasister". Han ställde upp en förklaringsmodell, som är användbar än idag.

De mest drivande aktörerna kallade han "den moraliska eliten", dvs den grupp vänsterradikala, kristna och ultraliberala debattörer, som ansåg att gränserna borde öppnas helt för invandring. De utgjorde den ena sidan i en debatt som snabbt polariserades. Längst ute på den andra kanten fanns direkt främlingsfientliga grupper, som inte bara ville stoppa invandringen utan också köra ut dem som redan fått lov att stanna i landet.

Den som ville föra en konstruktiv debatt kom i kläm mellan dessa två ytterligheter och fick en omöjlig uppgift. Den moraliska eliten gjorde sig inte besvär med att diskutera, argumenterade inte i sak med dem som försökte föra en sansad debatt utan fördömde alla personer med avvikande åsikter. Eftersom elitens företrädare hade ett avgörande inflytande över media, kunde de ange tonen. Total polarisering: för eller emot, god eller ond, flyktingvänlig eller flyktingfientlig, (rasist, fascist eller nazist). Inga nyanser och invektiv i stället för argument. Utanför den moraliska eliten rådde ett tomrum. Den "förrädiska offentliga tystnaden".

Den förrädiska offentliga tystnaden

Westerståhls "lilla skara[n] offentliga debattörer" och Brox' "moraliska elit" är två namn på samma sak. Regeringen och berörda myndigheter hade naturligtvis mängder av information att förmedla, men den "moraliska eliten bestämmer hur myndigheterna skall argumentera", menar Brox.

Förutom att regering och myndigheter av naturliga skäl ville ge bästa möjliga intryck av den politik som fördes, delade troligen enskilda politiker vanliga människors skräck för att bli uthängda i media och utskällda som rasister. Lägg märke till de återkommande maningarna i citaten ovan att "vi" — dvs politikerna — måste "våga" diskutera flyktingfrågorna. Klara och tydliga signaler om medias inflytande över den politiska dagordningen.

Regeringen skulle i stället ge så mycket positiva bidrag till bilden av flyktingpolitiken som möjligt. Allt som var negativt i flyktingpolitiken förtegs, förnekades eller tonades ned. Både regering, sociologer och journalister undanhöll på det sättet allmänheten mängder med kunskap av rädsla för att negativa fakta skulle bekräfta folks fördomar. Missbruk av asylrätten förtegs och man försökte få folk att tro att alla, som kommit till landet, hade flytt för sina liv. Birgit Friggebos imaginära bomber över ett Kosovo i fred går väl i par med Brox' observationer i Norge: "Och så ser folk att [människor som fått stanna som flyktingar] reser till sina hemländer och hälsar på släktingar."

Terminologi, definitioner och måluppfyllelse

Tillsammans med polariseringen har luddiga definitioner, slarvig terminologi och dimmig målsättning gjort det svårt att åstadkomma en sansad och konstruktiv debatt. Olika människor menar olika saker med samma ord, vilket reducerat debatten om flyktingpolitiken till ett grovt förenklat "för eller emot flyktingar". Och ytterligare skärpt polariseringen.

"Främlingsskeptisk" säger man ofta i Danmark. I Sverige förekommer termen knappast. "Främlingsfientlig" heter det här. Det ordet har en starkare negativ värdeladdning. Främlingsfientligheten är definitionsmässigt riktad mot främlingar, alltså mot människor, men som "främlingsfientlig" karakteriseras också kritik av flyktingpolitiken. Inställning till politik likställs med inställning till människor. Skälet är uppenbart. Inställningen till personer är lättare koppla ihop med t ex rasism. Främlingsfientligheten förutsätts bottna i rasism och ett första likhetstecken sätts ut. Den som kritiserar flyktingpolitiken blir rasist.

Begreppet "rasism" har inte varit aktuellt i sin traditionella rasbiologiska mening. Men genom att den innebörden ersatts med "kulturella, etniska, religiösa eller metafysiska karakteristiska" har "rasism" eller "nyrasism" gjorts till ett "effektivt vapen i kampen mot förespråkare för kulturell, etnisk och religiös segregationalism [sic], purism och totalitarianism [sic]".

Sedan går det lätt att öka den negativa värdeladdningen. Fascism fogas in i kedjan liksom nazism, rasismen i sin högsta potens. När den operationen är utförd och den negativa värdeladdningen gjorts explosiv, används de olika begreppen utan distinktion. Kritiska åsikter mot flyktingpolitiken bemöts ofta inte i sak (trots upprepade deklarationer om att det är rätt sätt att hantera dem). Vanligare är att den person — eller parti — som framför dem kallas främlingsfientlig, rasist, fascist, nazist eller alltsammans på en gång. Kopplat med krav på att sådana åsikter inte skall medges plats i den offentliga diskussionen. Tidningarna uppmanas att inte ge utrymme för kritik av flyktingpolitiken.

Förenklingarna har gjort debatten om flyktingpolitiken komplicerad. Vi skall ha en öppen debatt i flyktingfrågan, inget får sopas under mattan, upprepar politiker och journalister. Samtidigt rörs begreppen till, viss information förtigs och avvikande uppfattningar hålls tillbaka, vilket gör det hart när omöjligt för allmänheten att få en överblick. Och därmed en rimlig grund för sina ställningstaganden. En brist på demokrati.

Vad är en flykting?

Ett annat begrepp som verkligen luddats till är flykting, som får beteckna allt från asylsökande, som ännu inte fått sina flyktingskäl prövade, till människor som avvisas just för att de visat sig sakna flyktingskäl och alltså inte är flyktingar. Radio- och Tv-program om hur asylsökande tas emot i Sverige brukar ha något om "flyktingmottagning" i rubriken och i själva programmet används "flyktingar" och "asylsökande" som likvärdiga begrepp. Logi för asylsökande kallas alltid för "flyktingförläggning". Alla kallas flyktingar. Förenkling — för att inte säga förgrovning — och sammanblandning omfamnar varandra.

Att mot den bakgrunden fråga om Sverige bör ta emot fler — eller färre — flyktingar uppenbarar bristen på klarhet och precision. Frågan, som ofta återkommer i enkäter i Sverige, är totalt meningslös, om man med flyktingar menar asylsökande. Det behöver man inte fråga om. Vi har förbundit oss att ta emot asylsökande och pröva deras skäl. Vi bestämmer inte om det kommer fler eller färre sökande.

Avsikten med frågan är naturligtvis att utröna om vi skall låta fler — eller färre — få stanna i Sverige, av dem som kommer hit och söker asyl. Men även uppfattad så, är frågan fel ställd. Den kan inte få ett vettigt svar, innan vi är överens om vad som menas med "flykting".

Den som har flyktingskäl är flykting. Sverige har förbundit sig att låta dem få stanna, som har flyktingskäl, dvs asylskäl eller skyddsbehov. Vårt land har undertecknat Genèvekonventionen och därmed förpliktigat sig att ge asyl åt dem, som förföljs för sina åsikters och sin tros skull. Därutöver har Sverige gjort frivilliga tillägg för att möta nya skyddsbehov, som uppstått under åren och som konventionen inte förutsett.

Till "skyddsbehövande" räknas tre kategorier, nämligen de som riskerar dödstraff, tortyr eller annan kränkande behandling om de tvingas återvända, de som kommer från en krigszon eller ett område där en naturkatastrof omöjliggjort vistelse och de som på grund av sitt kön eller sin sexualitet riskerar att bli förföljda.

Sverige har alltså klart deklarerat, att den som har asylskäl enligt Genèvekonventionen eller något av dessa skyddsbehov är flykting med laglig rätt till en fristad i landet. Den som inte är flykting har självklart inte den rätten, vilken är annars meningen med reglerna?

Acceptabel måluppfyllelse?

Tre grupper har fått lov att stanna, två med flyktingskäl, nämligen de asylberättigade och de skyddsbehövande. En tredje grupp har saknat flyktingskäl men fått stanna ändå. Av "humanitära skäl". Det anmärkningsvärda är, att den gruppen inte är marginell, utan helt dominerande. Av de asylsökande, som fick lov att stanna i Sverige under tioårsperioden 1992-2001, hade 5,2 procent asylskäl, 13,6 procent skyddsbehov och 81,2 procent ingetdera. Antalet fördubblas av anhöriginvandrarna medan fördelningen på kategorier blir ungefär densamma

Den absolut övervägande delen av dem, som fått stanna av humanitära skäl, har i brist på flyktingskäl "väntat sig in i landet" genom att oupphörligt lämna in nya ansökningar. Även om gemene man har sina aningar, förekommer ingen debatt som visar den enorma omfattningen av uppehållstillstånd som åstadkommits på det sättet. Eller att det huvudsakligen rör sig om ekonomiska migranter. Migrationsverket gav vid årsskiftet 2000/2001 ut en mycket väldokumenterad studie över ytterligare ett antal sätt att lura sig in i landet utan flyktingskäl, med förslag om hur de borde stävjas. Medias intresse var ytterst ringa, säger utredarna. Tabu.

Därför blir inte medborgare i allmänhet informerade om dessa förhållanden och de saknar alltså fakta att grunda en åsikt på. Och i enkäterna borde seriösa opinionsundersökare, efter att ha lagt den sortens fakta på bordet, ställa sin fråga så här: "Ska vi låta fler eller färre som saknar flyktingskäl få stanna i landet?" De som har asylskäl och skyddsbehov är ju redan garanterade en fristad. Om dem behöver inga frågor ställas.

Den offentliga lögnen

Information kan undertryckas, men den kan också manipuleras. Ett par insatser av Pierre Schori från hans tid som invandrarminister passar utmärkt för analys och som exempel.

I den svenska fackliga centralorganisationen LOs tidning skrev han den 16 januari 1998 en artikel, som uppenbarligen skulle tjäna som argumentsamling för dem som hade att försvara den socialdemokratiska regeringens politik ute på arbetsplatserna.

Kampen mot flyktingfientlighet kan inte överlåtas åt myndigheter och departement. [ . . . ] Debatten måste föras på arbetsplatser, i fackliga organisationer och på föreningsmöten. Arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar. De som gör anspråk på att representera folket när de för ut flyktingfientlig propaganda måste bemötas. Inte genom att förtiga fakta [utan] genom kunskap och argument förankrade i grundläggande värderingar om solidaritet och humanitet. [. . .] Invandringen till Sverige liksom till andra länder är reglerad. Bara de som är i behov av skydd får asyl. I den flyktingfientliga propagandan talas ofta om "ekonomiska flyktingar" och man hävdar att utlänningar kommer till Sverige för att leva på socialbidrag. Det finns ingenting som heter ekonomisk flykting. Det går inte att få asyl i Sverige av ekonomiska skäl Asylrätt är förbehållen dem som förföljs och förtrycks i sina hemländer och som tvingas söka skydd utomlands.

Landets invandrarminister visste naturligtvis, att mer än tre fjärdedelar av dem som fått stanna året innan (1997) hade saknat flyktingskäl, dvs asylskäl eller skyddsbehov. Likaså att de flesta av dessa tre fjärdedelar tillhörde kategorin ekonomiska migranter.

Han hade formellt rätt, men ljög i sak. Det är korrekt, att endast människor med asylskäl kan få asyl och att ingen får asyl av ekonomiska skäl. Men det viktiga för människorna var att få stanna och humanitära skäl gav uppehållstillstånd om än inte asyl. Men med sin formulering dolde Schori det faktum att tre fjärdedelar av dem som fått uppehållstillstånd året innan, inte hade asylskäl eller skyddsbehov och att de till större delen var ekonomiska migranter. Det är sant att de inte fick uppehållstillstånd av ekonomiska skäl utan av humanitära. Men stanna fick dessa ekonomiska migranter.

Till skillnad från den svenske invandrarministern uttryckte en företrädare för UNHCR redan 1992 bekymmer över de enorma summor Europas länder lade ned på att utreda ansökningar från "ekonomiska migranter" som "söker politisk asyl". Där såg man det som det största hindret för att effektivt kunna hjälpa konventionsflyktingarna.

Summorna blev enorma, eftersom utredningarna av rättssäkerhetsskäl inte kunde göras hur snabbt som helst och de sökande under tiden levde på värdlandets bekostnad. I Sverige med dess särklassigt stora tillströmning av asylsökande tog prövningen av ett ärende (utredning, överklagande och nya ansökningar) 1992 i genomsnittsnitt 1½ år. Jonas Widgren skrev 1993, då nybliven chef för International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien, i en informationsfolder som Utrikespolitiska Institutet i Sverige gav ut:

Även om i genomsnitt 70 procent av ansökningarna till slut avslås har det då gått för lång tid för att det ur humanitär synpunkt skall anses möjligt att återsända den sökande till hemlandet. Han eller hon får därför oftast stanna, trots att ansökan avslagits. Detta har naturligtvis lockat fler och fler som inte är flyktingar att söka asyl, något som drabbar dem som verkligen är i behov av skydd.

Sverige "tjänar" på invandringen . . .

Schori tillfogar i artikeln ytterligare komponenter i den bild han önskar ge av en principfast svensk flyktingpolitik:

En flykting skall söka asyl i det första säkra land som hon eller han kommer till under sin flykt. Det är en regel som gällt sedan länge. Varför valde då så förhållandevis många flyktingar från krigets Bosnien att söka asyl i Sverige?

Motsägelsen upphäver påståendena. "Förhållandevis många flyktingar" hade inte kunnat "välja" Sverige, om principen om första asylland hade tillämpats. Förklaringen är troligen att Schori till synes av en händelse velat komma in på det som gett rubriken till hans artikel:

En viktig förklaring är att många hade släktingar och vänner här som kom hit på 50- och 60-talen. Då behövde vi arbetskraften och invandringen var en ekonomisk vinst för landet. Idag betyder flyktinginvandringen kostnader. Sammantaget har Sverige "tjänat" på invandringen

. . . . men kostnaden redovisas inte

Det var dit han ville komma, Sverige har "tjänat" på invandringen. Ögonblicket därefter upprörs han över att det talas om kostnader.

Ett ofta återkommande krav från den flyktingfientliga opinionen är en redovisning av kostnaderna för mottagande av asylsökande och flyktingar. De [ . . . ] vill veta "totalkostnaderna" för flyktingmottagande. De vill veta skillnaden i kostnaden mellan att ta emot flyktingar i landet och att inte göra det. Låt oss anta att man på samma sätt krävde redovisning av "totalkostnaden" för pensionärer. Självklart vore det billigare om det inte fanns några pensionärer alls. Om alla som inte längre är produktiva bara försvann. Och vad är egentligen "totalkostnaden" för demokrati? Vad kostar inte sammantaget val och riksdag, kommunal demokrati, etc. Hur mycket billigare vore det inte med diktatur!

Det är en medborgerlig rättighet att få besked om vad offentlig verksamhet kostar. Och en begäran om besked skall följaktligen inte behöva motiveras. Även i sakfrågan var ministerns logik diskutabel. Han kallar dem som är kritiska till flyktingpolitiken främlingsfientliga och utgår från att de vill veta totalkostnaden för att helt eliminera den.

Avsikten med att skaffa kunskap om kostnaderna för en verksamhet behöver inte vara att man vill avskaffa den. Det kan också handla om förslag till modifikationer. Vill man t ex föra en debatt om landets mottagningskapacitet, behöver man säkra uppgifter om de faktiska kostnaderna för flyktingpolitiken.

Schoris exempel med pensionärerna visar samma sak. Den som frågar efter vad pensionärerna kostar det allmänna idag — och hur många de är i morgon — behöver kanske uppgifterna för att kunna beräkna finansiella konsekvenser och göra dispositioner. Inte för att eliminera dem "som inte längre är produktiva" och spara alla pengarna. Schoris förintelsealternativ är ologiskt, alldeles bortsett från att det är osmakligt.

Den öppenhet, information och kontrollmöjligheter demokratin behöver för att kunna fungera, lyser här med sin frånvaro. Att kräva information är orimligt, säger ministern — och vägrar redovisa. Varför?

Två starka skäl

Man kan tänka sig två mycket starka skäl för hans undanmanöver. Även den lägsta siffra som förekommit — 30 miljarder kronor om året — var alldeles för stor för att kunna viftas bort som en marginell kostnad för samhället. Något Sverige hade råd med. Vi skall inte glömma, att fundamentala delar av Välfärdssverige samtidigt utsattes för stora nedskärningar för att landets finanser skulle saneras. Ett politiskt besvärligt läge. Bättre lägga locket på totalkostnaden.

Ett annat — minst lika starkt — skäl för invandrarministern att ligga lågt med siffror: hans påstående att Sverige "tjänat" på invandrarna, skulle annars lätt kunna avslöjas. På 1950- och 1960-talet bidrog invandrarna med mer till det allmänna än vad de fick tillbaka. Kulmen nåddes runt 1970, då det årliga överskottet låg nånstans mellan 4 och 6 miljarder, enligt utredarna. Sen gick det tillbaka och 1985 gick det jämnt upp. Därefter har det årliga underskottet vuxit år efter år fram till 30 miljarder år 1994. Sedan påstås det ha slutat växa.

Det sammanlagda överskottet från perioden 1951-1985 (35 år) var ca 40 miljarder. Underskottet för ett enda år — 1994 — var 30 miljarder. Sveriges devalveringar under perioden 1951-1985 har naturligtvis påverkat resultatet och innebär att de 40 miljarderna borde räknas upp. Men även om man gjorde det, kan överskottet från den tiden inte överträffa underskottet enligt Ekbergs siffror, som hela tiden också varit de officiella.

Om vi för ögonblicket accepterar Ekbergs bedömning att det årliga nettounderskottet varit oförändrat 30 miljarder fr o m 1994 t o m 2003 blir det sammanlagt 300 miljarder för perioden. Till det skall läggas underskottet 1986-1993, vad det nu kan vara. Sverige har verkligen inte "tjänat" på invandringen. I varje fall inte i pengar.

Ett halvår efter artikeln i LO-tidningen visar Schori åter sin ängslan för att erkänna de samhällsekonomiska kostnadernas verkliga dimensioner. När han till slut blivit tvungen att tala i siffror, tar han till rejält i underkant. I en tidningsreplik i augusti 1998 skriver han, att "Forskaren Jan Ekberg [. . .] beräknar de årliga kostnaderna till cirka 20 miljarder kronor". Redan ett år tidigare hade sagde forskare korrigerat upp sina 20 miljarder till 30, vilket måste anses ha varit ett tjänsteåliggande för landets invandrarminister att veta. Desinformation. Som utretts i kapitlet "Världsmästarna" är laborerandet med nettokostnader dessutom en enda dimridå för att få ned dimensionerna. Bara bruttosiffror duger för jämförelser med alla andra poster på statsbudgeten.

Ännu ett politikerinstrument

Förutom att manipulera informationen till allmänheten och vara med och lägga locket på har politikern ännu en resurs, nämligen lagstiftningen. Något i den vägen måste ha föresvävat invandrarminister Pierre Schori, när han den 21 maj 1997 deltog i den flyktingpolitiska debatten i riksdagen. Så här föll hans ord: "Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken."

Här finns knappast plats för mer än en tolkning. Ministern menade, att kritik av invandrar- och flyktingpolitiken – eller av missbruk av asylrätten – endast är en täckmantel för rasism och främlingsfientlighet. Därför skulle kritiken kriminaliseras. Och "jagas".

Därmed förklarade ministern åsiktsförföljelsen invigd.

Journalisterna . . .

Många anser, att medias journalister i själva verket sätter dagordningen för politikerna. "Och det tycks ibland vara så att det pågår en kamp om vem som företräder folket bäst, de folkvalda eller journalisterna." Under alla förhållanden spelar journalisterna en nyckelroll genom de effektiva instrument de förfogar över. För att locket-på-politiken skall bli effektiv krävs deras aktiva medverkan. Och den tillhandahålles. En av Sveriges mest framstående "avslöjande" journalister, Janne Josefsson, reporter i programmet Uppdrag granskning och hedrad med Stora journalistpriset 2002, bekräftar:

Vi journalister har ett oerhört ansvar för att flykting- och invandrarfrågor inte kan diskuteras på ett vettigt sätt. Vi har fungerat som journalister i en totalitär stat och målat upp bilden av det mångkulturella samhället som problemfritt — precis det som makthavarna har velat höra.

Demokratiutredningen uttrycker tveksamhet om journalisternas vilja och förmåga att servera "sanningsenlig information, så att medborgarna sedan kan ta ställning i viktiga frågor. Men massmedierna lyckas inte alltid med detta, eftersom journalisterna inte förmår beskriva och rapportera verkligheten korrekt. Vi måste därför skilja på nyheter och sanning".

Man oroas också av att den "kritiska journalistiken äventyras när allt mera av det som synes vara verkligheten lagts till rätta för medierna". Etermedias centrala roll inger farhågor för att konkurrensen om tittare och lyssnare kommer att bli allt hårdare och därmed benägenheten att dramatisera och underhålla. En studie av debattprogram, där vanligt folk får medverka, visar att de offentliga samtalens "kvaliteter inte automatiskt gynnas av medierna". Problemet är ……

att de vanliga medborgarna i själva verket spelar tämligen undanskymda roller i hårt regisserade föreställningar, vilkas dramaturgi blir viktigare än innehållet. Programmen går främst ut på att kontrastera stereotypa motsättningar mellan "folket och makten", där journalisten gör sig till tolk för det maktlösa folket, som dessutom alltid tycks ha rätt.

En mycket vanlig tillämpning av medias hjälteroll som försvarare av det maktlösa folket mot skurkaktiga politiker är "kampen" för att asylsökande, som visat sig sakna flyktingskäl, inte skall avvisas. Åselefallet är långt ifrån det enda, bara det kanske mest bekanta.

Jämfört med etermedia kan den samlade pressen av lätt insedda skäl erbjuda vanligt folk fler chanser att praktiskt kunna sprida sina uppfattningar utanför den trängre bekantskapskretsen. Ändå är det rikt omvittnat hur svårt det ibland kan vara att få även korta kritiska insändare publicerade. Än hårdare är det förstås att få plats med större debattartiklar.

När det gäller möjligheterna för den enskilde att skriva insändare och göra bemötanden har redan nämnts, att svårigheterna ibland görs oöverstigliga. Det gäller även den öppna kanalen Klarspråk i Sveriges Radios Program 1. Ett exempel: Invandrarminister Maj Inger Klingwall påstod i ett inlägg i september 2000, att invandringen till Sverige var ringa. Det hade hon kommit fram till genom att dra utvandringen från invandringen, vilket gjorde nettoinvandringen försumbar.

Det var naturligtvis att jämföra äpplen och päron. Ut ur landet vandrade en hel del folk med god utbildning och in kom något fler som inte kunde svenska och som ofta hade låg eller ingen utbildning alls. Inga kritiska inlägg mot ministerns togs in.

Ett annat exempel: Som framgått ovan fanns det anledning att korrigera en hel del i Schoris artikel. Jag samlade alla invändningarna i en artikel, som jag sände in till LO-tidningen. Den refuserades. Redaktören ansåg att den "inte tillförde debatten något". Det är okänt om någon annan gjorde något försök att diskutera; inget togs i varje fall in.

Samma sätt att resonera finner man på andra håll. I en debatt om begränsningar i yttrandefriheten i Sverige skrev Thora Margareta Bertilsson i Weekendavisen i Köpenhamn följande:

Det offentlige rum er begrænset, og forvaltningen av dette rum kræver en form for husholdning. Alle kan ikke tale samtidig og vores opmærksomhed kan kun bevares for en kort stund. [. . .] Retten til at tale må afvejes efter, om den som taler også kan berige samtalen.

Och vem är det — i all rimlighetens, jämlikhetens och demokratins namn — som skall avgöra om ett debattinlägg är "berikande" och relevant? Debattmotståndarna? När? I förväg?

Det är inte bara rummet som är begränsat. Tiden rinner så snabbt undan, att vi inte kan begära, att media skall hinna med källkritiken, finns det andra som tycker:

Senvintern 2000 väckte chefen för ett IT-företag, Bente Solli, en smula uppmärksamhet i journalistkretsar när hon i en intervju tänkte högt angående källkritik och kvalitetskontroll i nätjournalistiken. Hennes uppfattning var att nätjournalisterna måste arbeta så snabbt att de sällan hade tid att kontrollera källorna. Detta måste läsarna göra, ansåg hon. Det låg med andra ord på läsarnas ansvar att upptäcka faktafel i texten.

Ingen kan tvinga en tidning att ta in artiklar, men samstämmighet och samtidighet antyder en tyst överenskommelse. Den ena tidningen efter den andra, oberoende av politisk färg, kan tacka nej till artiklar, som i sig erkännes som "relevanta", med hänvisning till "utrymmesbrist", även under dödsäsong.

Det här är ingenting som enbart drabbar enskilda personer. Utlänningsnämnden har råkat ut för samma sak. Den tillsattes 1992 för att i regeringens ställe fungera som högre instans för överklaganden över Invandrarverkets avslag på asylansökningar. Med medias avsiktligt tillrörda terminologi beskylls den ofta för att fatta "inhumana beslut" och för att "avvisa flyktingar".

Nämnden försöker få in tillrättalägganden och förklara nämndens funktion och skillnaden mellan "asylsökande" och "flykting". "Resultatet [blir] ett beklagligt avböjande - av utrymmesbrist!" Det handlar alltså om en statlig myndighet som inte tillåts korrigera felaktig information inom sitt ämbetsområde. Felaktig och för opinionsbildningen i samhället starkt vilseledande information.

Exempel finns också på att redaktioner toppstyrts och att journalister som velat skriva i invandrarfrågor har fått lov att rätta in sig i ledet. Här är ett, meddelat av sagde Janne Josefsson:

Jag har suttit på redaktioner där man inte fick berätta att det finns invandrare som bidragsfuskar eller att det finns jugoslaviska beskyddarligor.

Det går inte att säga om det är detta förhållande, som betyder mest för att hålla locket på. Oviljan att "sticka ut huvudet med nyanserade frågor" och utsättas för personangrepp bidrar förvisso också till att hålla området tabubelagt. "Ingen vill frivilligt lägga huvet på stupstocken!"

Det finns andra vittnesbörd om att väl initierade personer håller inne med sina åsikter – forskare med sina resultat – om dessa bryter den politiska korrekthetens ramar genom att innebära kritik av flyktingpolitiken. Det kan handla om fortsatta forskningsanslag men också om en känsla av plikt att leverera det som förväntas av en, ett fundamentalt brott mot all vetenskaplighet. "Jeg kender masser af folk inden for invandrerforskningen, der mener, at man ikke må sige sandheden om sine forskningsresultater, hvis de viser, at der er problemer. [. . .] Desuden har flere av dem sagt, at deres forskning skal understøtte opbygningen af et multikulturelt samfund."

Det ligger i sakens natur, att det kan vara svårt att belägga, att den moraliska eliten kommit överens om att undanhålla allmänheten sanningen om flyktingpolitiken. Dock finns ett skriftligt vittnesbörd om saken, av en i den lilla skaran offentliga debattörer, som i det här avseendet torde stå över alla tvivel. Det bekräftar fenomenets förekomst. I sina funderingar om lögnens olika ansikten skriver Miljöpartiets Birger Schlaug:

Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi — jodå, jag tillhörde lögnarna — förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.

. . . sanningen och opartiskheten

Ibland tycks dock journalisterna känna ett behov att visa upp sin förmåga att utan faktaunderlag stämpla en person som rasist. De kritiker man inte kan komma åt på något annat sätt, säger man sig vilja varna för. De uttrycker sig formellt skickligt och svåråtkomligt, säger man, men egentligen handlar det om rena rasismen, fascismen eller nazismen.

Fenomenet som sådant är inte okänt. Så här skriver statsvetaren Olof Petersson om "journalismen" som en för journalister gemensam ideologi:

Det rör sig om en egenartad blandning av elitism och populism. Journalistens förmåga att genomskåda makthavarna blir avgörande för demokratin. Folket både upphöjs och misstros. Journalisten har folkets uppdrag att nå och förmedla den kunskap som folket inte förmår att finna på egen hand. Samtidigt medför fokuseringen till avslöjandet att det också är journalisten som avgör vilken kunskap folket vill nå. Det blir journalisten och inte medborgaren som drar slutsatsen.

Det finns exempel på guilt by association, där det inte krävts mer än att en författare citerats av någon "främlingsfientlig" för att själv bli "främlingsfientlig". I varje fall om han/hon inte protesterat mot att bli citerad. "Docenten Björkman [. . .] citeras flitigt och med förtjusning av rasistiska och högerextrema grupper — utan att några protester har hörts från henne." En mängd exempel kan anföras som ger uttryck för samma sak, nämligen att "veta" vad politiker eller debattörer egentligen menar och tänker. Att ha tolkningsföreträde.

Om journalister ska vara objektiva [. . .] innebär det samtidigt att de bedömer att deras egen förmåga att avgöra vad som är kalla fakta är större än andras: större än de diskuterande parternas förmågor, och större än medborgarnas och mediepublikernas förmågor.

Denna inställning bekräftas på ett nästan skrattretande sätt av en internationell undersökning. Den sökte ta reda på vad journalister från olika länder menade med objektivitet. Försökspersonerna fick ta ställning till fem påståenden och bestämma vilket av dem som låg närmast vad de menade med objektivitet. Av de svenska journalisterna menade 58% att man skulle gå förbi "vad de stridande parterna sade och söka de fakta den politiska striden gällde". Motsvarande siffra var både för brittiska och för amerikanska journalister 28%. Av de svenska journalisterna var det bara 13% som menade att det var viktigt för objektiviteten att inte låta den egna politiska uppfattningen påverka sin presentation. De brittiska och amerikanska siffrorna var på den punkten 19% och 22%, respektive.

Den svenske journalisten anser sig ha rätt att ifrågasätta "vad politiker säger" och om de ärligen menar det de säger. Detta leder till en journalistik, som inte i första hand vill förse allmänheten med information att bygga egna ställningstaganden på, "en bild av verkligheten som avviker så lite som möjligt från verkligheten". Snarare åstadkoms en sorts "politisk konsumentupplysning".

Det som här sagts om politiker gäller naturligtvis även om debattörer, speciellt sådana som framför politiskt inkorrekta uppfattningar om invandringspolitiken. De påstås säga ett och mena ett annat. Vad de egentligen menar, det avgör journalisten.

Den 8 mars 1996 tog Magnus Karaveli i en ledande artikel i Östgötacorrespondenten upp svenska medias allmänna hållning till sanning och opartiskhet:

Var medierna partiska i sin bevakning av utvisningen av Åselekurderna? Det var temat för en debatt på Publicistklubben i Stockholm i måndags. Normalt brukar journalister hylla objektiviteten som ett ideal. [. . .] De journalister som bevakade Åseledramat för riksmedierna (radions Ekoredaktion, nyhetsredaktionerna på TV och, något mindre förvånande, kvällstidningarna) såg det dock inte som sin uppgift att på bästa möjliga sätt informera allmänheten. Av debatten på Publicistklubben framgick i stället att den ohämmade partiskheten hade upphöjts till högsta journalistiska ideal.

Vi var partiska, och det är något vi har all anledning att vara stolta över, menade man och slog sig för bröstet. (Mot bakgrund av att Sveriges Radio enligt radiolagen är ålagd opartiskhet och saklighet, framstår Ekoredaktionens hyllning till partiskheten som särskilt märklig.)

Men journalisternas agerande skall också ses som en del av maktkampen mellan medierna och politikerna. Det var chansen att sätta åt regeringen, att få åtminstone invandrarministern på fall, som fick det att vattnas i munnen på blodhundarna. Det var inte så mycket de avvisade kurdernas öde som hetsade upp journalisterna som möjligheten att få ett kvitto på den egna potensen.

Därför valde medierna att bortse från sådana fakta och infallsvinklar som skulle ha stört den dramaturgiska uppläggning som man hade bestämt sig för. När kurderna kom till Diyarbakir belägrades den lägenhet som de bodde i av journalister; vi fick se hur de avvisade satt hopträngda i ett råtthål till bostad. Ingenstans i rapporteringen framkom att detta bara var en tillfällig bostad, att familjerna inte var tvungna att bo där (när de insåg att de inte skulle få komma tillbaka till Sverige gav de sig av till sina släktingars by).

Och när TVs aktuellt i förra veckan förmedlade uppgiften att de två familjefäderna för sex år sedan hade varit efterlysta som PKK-kurirer, idkade man ingen källkritik. Frågan om varför familjerna inte hade hänvisat till denna påstådda efterlysning när de första gången sökte asyl ställdes till exempel inte.

När Nordnytt några dagar senare rapporterade att det var fråga om ett falsarium förbigicks detta med tystnad av Aktuellt, men igår kunde Sveriges Televisions reporter på plats i Turkiet bekräfta att efterlysningen var en förfalskning.Sådan undersökande journalistik borde medierna ha ägnat sig åt på ett tidigt stadium. I Åselefallet var sanningen det första offret för den tårdrypande kampanjjournalistik som dominerade.

Ett år senare kom från en insider ett vittnesbörd som förtjänar att begrundas med stor eftertanke i perspektivet sanning, opartiskhet, jämlikhet och demokrati. I TV-programmet På din sida, fredagen den 30 maj 1997, koketterade nämnde Janne Josefsson så här med sin egen och journalisternas makt:

Ja, vad ska man säga? Det är rätt. Vi journalister har svikit nåt oerhört vad det gäller flyktingpolitikens roll. Det är ingen tvekan om det. Det är därför vi har dåligt förtroende, för vi har alltså medvetet sagt så här att "det här ska inte fram". Vi har dolt sanningen. Vi har fått reda på information som vi inte har fört ut i TV, tidningar och radio, i det goda syftet att folk inte ska bli fientligt inställda mot invandrare. Ja, så har det varit. Det är inget snack om det. [. . .] Nu är det ju så, att yttrandefrihet är en chimär. Det handlar om stålar idag, va? Framförallt om pengar, kontakter och allt det här. Det tillhör ju ovanligheterna att vanligt folk får komma till tals annat än i löjliga tävlingsprogram eller Bingolotto och sånt där, va? Dom får ju inte vara med! [. . .] Under dom 20 år som jag har jobbat har vi som journalister fått en otrolig makt, och den makten kan jag delvis vara rädd för själv. Vi kan alltså krossa och förgöra människor, vi kan peka ut vilka som ska betraktas som gangsters och vilka som ska betraktas som hjältar. Vi kan föra upp på dagordningen viktiga … vad vi tycker är viktiga saker att debattera. Och föra med … det viktigaste av allt: vi kan föra bort det vi inte tycker är viktigt, va? Det var det vi gjorde med flyktingpolitiken, och folk kunde med egna ögon se saker som vi inte beskrev. Och därför underblåste vi rasismen.

Fem år senare preciserar insider Josefsson detta på nytt och understryker journalistens makt och den enskilda människans försvarslöshet:

[I] den här typen av program är vi åklagare, domare och bödel på samma gång. Dagens journalister är en maktfaktor det förmodligen inte finns någon motsvarighet till i historien.

Dixit.

Lika som bär

Vid Framtidskongressen 1997 sade Göran Persson också, att "ett av problemen i vårt samhälle är att vi har glömt bort att det viktigaste redskapet i demokratin är ordet. [. . .] Destillerar man demokratin och politiken till dess minsta beståndsdel, då återstår jämlikheten och människovärdet". Han markerade också vikten av tydlighet och öppen debatt. Man måste ta strid . . . .

. . när idéer och intressen kolliderar och snittytor måste blottläggas så att medborgarna kan ta ställning till de verkliga alternativen.Inte minst mot den här bakgrunden finns det skäl att vara ytterst vaksam mot den "Operation sudda ut skillnaderna i svensk politik" som nu pågår. Det är inget annat än dåligt skådespeleri som nu spelas upp på den politiska arenan. Och ingen verkar se att kejsaren är naken![. . .]

Men det är inte bara mellan partierna som skillnaderna måste vara tydliga i en demokrati. Också inom partierna måste idéerna få brytas mot varandra. Om inte åsiktsskillnaderna får komma upp till ytan, då har partierna förlorat sin själ.

Detta är en mycket viktig demokratifråga. Om partierna inte skiljer sig i uppfattning från varandra erbjuds inte väljarna några alternativ. De kan då inte med sin röst uttrycka sin uppfattning. Det är en oerhörd begränsning i demokratin.

I likhet med demokratiutredningens rapport har den socialdemokratiska mobiliseringen till demokratins försvar inte heller på denna punkt lett någonvart. I fråga om flykting- och invandringspolitiken är riksdagspartierna lika som bär och diskussionen inom partierna har tystats ned. De som ändå försökt höja rösten har diskret rensats ut.

Riksdagspartierna har – med Folkpartiets marginella avvikelse i valet 2002 som enda lilla undantag i sak – alltså inte erbjudit väljarna några alternativ för flyktingpolitiken. Den har fortsatt att vara neutraliserad och "varken block- eller partiskiljande". En förutsättning för att detta skall lyckas är att inga uppstickare utanför kretsen kommer och tar röster just på en annan flyktingpolitik. Riksdagspartierna ger inga alternativ och de ser till att ingen annan heller gör det. De har lärt sig läxan från 1991 och sedan dess har den moraliska eliten av politiker och media samverkat intimt. Medias roll är avgörande.

Partier och media

Ett klart exempel på medias enorma makt är Ny demokrati. I valet 1991 fick partiet en stark medvind i media, förmodligen för att Ian och Bert — greven och betjänten — ansågs färgstarka och tacksamma för journalister att "göra något av". De två besvärades inte nämnvärt med frågor om invandringspolitiken och partiet gjorde ett mycket bra val.

Partiet föll sönder och fick lämna riksdagen efter valet 1994. Sedan dess har det blåst motvind i media mot alla uppstickare. Samme Ian som fått mycken uppmärksamhet 1991, syntes knappast till i media, när han i valrörelsen 1998 lanserade Det nya partiet. Inte nog med det, det hände ofta att hans mötesfrid kränktes av grupper som kom och störde, stundtals högst eftertryckligt. Media ägnade Wachtmeister ringa intresse och hans polisanmälningar mot fridstörarna ledde ingenstans. Valresultatet blev en katastrof och Wachtmeister lämnade politiken. Sverigedemokraterna har varit med längre och är fortfarande med i leken. Därför ger den behandling de blivit föremål för fler principiellt viktiga exempel att studera.

Alla vet hur betydelsefullt det är för politiska partier att få framträda i radio och Tv. Varje registrerat parti som deltar i val i Danmark t ex, har rätt till egen tid i den statliga radion och televisionen. Det har danska kritiker ställt i kontrast till att Sverigedemokraterna, som kräver en mera restriktiv flyktingpolitik än den som förs, hade full rätt att delta i det svenska riksdagsvalet 2002 men inte fick rätt till egen tid i Sveriges offentliga radio/TV. Det var chefen för Sveriges radios nyhetskanal "Dagens Eko", Staffan Sonning, som fattat beslutet och preciserade både skäl och riktlinjer i ett cirkulär till medarbetarna på central och lokal nivå. Vi saxar:

Det finns flera små politiska partier med budskap som skulle kunna beskrivas som främlingsfientligt. Exempel är Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna.

Det aktualiserar de särskilda krav som ställs på Radio och TV när det gäller de demokratiska värdena. 6 kapitlet, första paragrafen i Radio och TV-lagen säger: "Den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet".

Det är små och än så länge tämligen okända partier med lågt opinionsstöd. I de fall det behövs ett beskrivande tillägg till partibeteckningen används begreppet "främlingsfientligt" parti i Ekots sändningar. De skall inte kallas högerpopulistiska, högerextremistiska eller någon annan liknande omskrivning.[. . .]

Ekot bevakar Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigt motiverat och markerar avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framförs.

Sverigedemokraterna hade ett budskap som "skulle kunna beskrivas som främlingsfientligt" heter det i det första stycket. I det tredje råder ingen tvekan längre. Partiet klassas där som klart främlingsfientligt och medarbetarna i Ekot åläggs att vid behov förmedla det som en konsumentupplysning till lyssnarna. "Främlingsfientligt" skall det vara, ingen "omskrivning".

Ekot bevakar alltså SD när det är nyhetsmässigt motiverat och " markerar avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framförs" — inte om de framförs. Sonning utgår från att de kommer. Och dömer på förhand.

Ekochefens inställning är negativ. För honom är SD ett främlingsfientligt parti, som förr eller senare kommer att framföra rasistiska ståndpunkter, om dörren öppnas till etermedia. Men partiet hålls på marginalen i Ekosändningarna med hänvisning till att det är så litet — endast 20 000 röster i valet 1998 — och att det är viktigt "att små partier inte får en uppmärksamhet som överdriver partiernas politiska betydelse". Ingen egen tid i nyhetsmedia 1998, få röster i valet, därför ingen egen tid i valet 2002. Moment 22.

Det finns säkert en hel del i SDs program, som partiets kritiker kan tolka som främlingsfientlighet, ting som skulle ha mått gott av att diskuteras öppet med Sverigedemokraterna i stället för att tystas ned. Att bara påstå främlingsfientlighet, därefter betrakta den som fastslagen, repetera beteckningen och samtidigt med hänvisning till radiolagen vägra partiet tillgång till offentliga etermedia; så lätt får det inte vara att beröva någon medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Antingen skulle SD ha förbjudits som odemokratiskt och främlingsfientligt parti eller ha åtnjutit alla rättigheter. Inte bara ha fått delta i valet utan även kunnat föra ut sitt politiska budskap till väljarna via offentliga media. Den rättsliga prövning som skulle ha krävts för att förbjuda partiet skulle dessutom knappast ha lett till ett förbud.

I stället valdes en halvmesyr. SD fick delta i valet, men inte på lika villkor. Etiketterna "främlingsfientlig" och "odemokratisk" fästes godtyckligt vid partiet och upprepades tillräckligt ofta för att bli dess stående attribut. Och en offentlig sanning.

I Danmark ges de nya småpartierna en rejäl chans att föra ut sitt budskap i public service-media. Man räknar med att väljarna klarar av att skilja agnarna från vetet utan hjälp från radions nyhetschef. Man räknar också med att partier som inte får väljarnas stöd eller motsvarar deras förtroende försvinner.

Det är märkligt att man inte i Sverige räknar på samma sätt. Här har vi ju ändå helt nyligen upplevt ett exempel i full skala. Med ett starkt stöd från media gick Ny demokrati från intet rätt in i riksdagen. Men sedan partiet misskött sig och inte uträttat något, åkte det lika eftertryckligt ut efter bara en mandatperiod.

Sverigedemokraterna fick 1,4 procent av rösterna, drygt 76 000, i riksdagsvalet 2002, men det lär knappast räcka för att partiet skall få komma med i mediala program och debatter i 2006 års valrörelse. Situationen blir speciellt allvarlig ur demokratisk synvinkel, om de sju nuvarande riksdagspartierna även då företräder en gemensam uppfattning i fråga om flyktingpolitiken och ett parti med en annan syn på saken hindras att presentera sitt alternativ för väljarna i radio och TV.

Hinder över hela linjen

Det var inte bara i offentliga media Sverigedemokraterna förhindrades propagera för sina åsikter, tidningarna vägrade att ta emot deras annonser. När landets två största morgontidningar – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – avvisat en annons med budskapet "Vi säger vad Du tänker", följde alla andra tidningar efter. Sverigedemokraterna gjorde då ett andra försök med en valannons, som de själva tyckte var mindre utmanande. Med en bild på människor som fond bar den fram budskapet: "Vi har ansikten". Även den avvisades av samtliga tidningar.

Sverigedemokraterna förvägrades även under lång tid att hyra möteslokaler i det kommunalt ägda Medborgarhuset i Stockholm. Det ansvariga borgarrådet, Alf T. Samuelsson, meddelade att man bara hyrde ut till "föreningar som är demokratiska, som inte är rasistiska och som inte dricker alkohol". SD drog saken inför rätta och kommunen ådömdes att upplåta lokal men trotsade länsrättens dom och vägrade. Efter ytterligare en vända i länsrätten gick ärendet till kammarrätten, som slog fast, att en kommun inte får "gynna eller missgynna viss åsiktsriktning i förhållande till någon annan". Kommunen fick ge sig, men borgarrådet kände oro för "att domen betyder att de får något slags godkännande för sin politik".

De möten och demonstrationer som huvudsakligen återstod som vägar till kontakt med väljarna fick inte heller vara i fred utan stördes regelmässigt. Ett exempel (och lägg märke till den automatiska karakteristiken av SD i första meningen):

Strax efter klockan 14 i går eftermiddag avbröt polisen det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraternas valtal på Södergatan i Malmö. Insatschefen på plats bedömde att resurserna — ett tjugotal poliser, hästar, hundar och kravallutrustning — inte var tillräckliga för att garantera mötets säkerhet.

Beslutet föregicks av en mycket hätsk timme där ett hundratal personer överröstade Sverigedemokraternas representanter med bland annat visselpipor, kastrullock och burop.

Det är personer [. . .] som inte respekterar vår demokratiska rättighet att tala, sa Sten Andersson från Sverigedemokraterna om motståndarna. [. . .]

Vi vet att det var organiserade grupper som störde, säger Charlie Magné, länsvakthavande på polisen.

Våldet

Bland de "organiserade grupper" polisen talar om, utmärker sig Antifascistisk Aktion (AFA), som ibland inte nöjt sig med att störa mötesfriden utan även har tagit till fysiskt våld. Ett exempel från valrörelsen 1998:

I går slog "de svarta" åter till mot Sverigedemokraterna, som höll valmöte på Södergatan i Malmö. 70-talet motdemonstranter hade samlats vid "Butterickstomten" och rusade på en given signal fram mot Sverigedemokraternas möte längre ner på Södergatan. Avklippta plaströr och glasflaskor ven genom luften. [. . .]

Polisen fick snabbt kommendera fram sina kravallutrustade kolleger och hästar, som fanns i kvarteren bakom. Demonstranterna skingrades och Sverigedemokraterna flydde in på Biopalatset, där de fick tillfälligt skydd av ridande poliser. 15 motdemonstranter greps och fördes till polishuset. [. . .]

Sverigedemokraterna höll senare sitt planerade valmöte på Södergatan. Men motdemonstranterna gav inte upp utan gjorde allt för att med visslingar och burop störa det timslånga mötet. Det var andra gången som "de svarta", som enligt polisen går under beteckningen Antifascistisk Aktion, gick till angrepp mot Sverigedemokraternas valmöten i Malmö. Man har även genomfört liknande aktioner mot Ian Wachtmeister och hans Nya partiet vid möten både i Malmö och Lund.

I ett pressmeddelande på nätet kommenterade AFA dessa händelser under rubriken "SD-motdemo i Malmö 980919":

Vi samlades på Buttericks-platsen vid Södergatan i Malmö klockan 10.30 för att visa Sverigedemokraterna vad vi tycker om dem. SD hade tillstånd på samma gata mellan 11-13. På plats slöt det upp cirka 120 pers., främst aktivister och invandrare. Vid halv tolv kom det omkring 8 Sverigedemokrater gåendes på väg till sitt torgmöte. Omedelbart började folk maskera sig och gick upp på Södergatan. Där gjorde vi en nedräkning från 10 till 0 för att koordinera oss och ge folk som inte ville delta i anfallet tid på sig att försvinna.

På 0 rusade ett femtiotal personer fram mot SD som precis hade fått upp sina flaggor och plakat. Ett flertal flaskor och andra tillhyggen kastades mot SD och de 4 poliser som fanns på plats, sprang till skydd bakom bilar och en piketbuss. [. . .]

Varje gång SD har talat i Malmö har de mötts av motdemonstrationer med syfte att överrösta dem, men detta var första gången de blev attackerade. Det bör även nämnas att 2 SD-bilar fick påhälsning av AFA natten innan — kanske var det därför Sverigedemokraterna kom så sent. Vi anser att fascistiska grupperingar alltid måste bemötas med alla till buds stående medel även om de har slips och kavaj istället för kängor och bomberjackor. [. . .] Vi tänker inte tolerera att Sverigedemokraterna får föra ut sina rasistiska, homofobiska, kvinnofientliga och anti-fackliga idéer på gator och torg.

På hög politisk nivå har länge etiketten "främlingsfientlig" delats ut generöst, varefter man utan att diskutera med de "främlingsfientliga" förklarat att de skall bekämpas med alla medel. I den atmosfären har grupper som AFA känt acceptans uppifrån för att i sina aktioner inte bara störa utan även ta till järnrören. I valrörelsen har de och andra likasinnade misshandlat "främlingsfientliga", som delat ut sitt valmaterial. Hans Bergström, chefredaktör på landets största morgontidning Dagens Nyheter, reagerade mot både våldet och det ansvarslösa agerandet i den politiska toppen i en ledare under rubriken "Mötesrätten måste skyddas mot våld":

Helgen tillförde ännu ett sorgligt exempel på vänsterhuliganism. För att stoppa ett lagligt anordnat möte med anknytning till Sverigedemokraterna samlades något hundratal vänsteraktivister på Norrmalmstorg i Stockholm. De startade med att via rop och oljud försöka hindra talarna. Aktionen övergick i kastande av flaskor, färgbehållare och hästgödsel - alltmer riktat mot de poliser som hade till uppgift att upprätthålla mötesrätten och hindra gatubråk.

Huliganismen var aviserad på förhand av samlingsgruppen Antifascistisk Aktion (AFA). [På sin webbplats] manade den i veckan sina anhängare att komma till Norrmalmstorg: "Medtag visselpipor, trummor, marracas eller vad som helst som låter. För de ska inte få höras eller kunna få ut sitt budskap."

Rätten att få hålla ett lagligt anordnat möte är grundläggande i svensk demokrati. Om något olagligt förekommer, till exempel hets mot folkgrupp eller förtal, får det anmälas och åtgärdas i rättslig ordning. När vissa grupper anser sig på egen hand kunna ta sig rätten att fysiskt stoppa andras möten är det allvarligt, både principiellt och för det samhällsklimat av upptrappat politiskt våld som det bidrar till.

AFA har återigen visat vad organisationen går för. Också mer etablerade organisationer som har visat förståelse för mötesstörning eller manat till den här sortens aktioner i vissa lägen måste kritiseras. Dit hör till och med ett riksdagsparti som vänsterpartiet. De anti-demokratiska ränderna går aldrig ur.

Det finns inte mycket att tillägga, möjligen att understryka ansvaret i samhällets topp att klart och tydligt hävda demokratins grundläggande principer och inte bidra till att tolerera och göda den här sortens undervegetation. De är demokratins dödgrävare. Kanske också fråga varför inte samhället ingriper för att stoppa fridstörarna. Det handlar ju om brott mot grundläggande medborgerliga rättigheter.

Därmed är det dags att återvända till grundtemat och på nytt ställa in fokus på den enskilde medborgaren. Om nu ett parti kan behandlas på det sätt vi sett, vad har då den enskilda lilla människan att vänta sig? Svaret är tyvärr antingen obehindrat ärerörigt förtal eller yrkesförbud.

Enkla invektiv och konstruerat förtal

Den moraliska eliten inom media och politik kan undanhålla medborgarna information dessa behöver som grund för att kunna ta en ställning i flyktingfrågan, den kan också vilseleda genom sitt urval av information, förtiga somligt och betona annat. Med omsorgsfullt valda ord kan man tala formellt sant men ljuga i sak.

Detta är allvarligt nog ur demokratisk synvinkel. Än allvarligare är det när det övergår i rena förtalskampanjer för att "krossa och förgöra" politiskt inkorrekta medborgare. Oskadliggöra dem, kanske på livstid. Fenomenet är synnerligen olycksbådande med avseende både på demokrati och rättssäkerhet.

Privatpersoner och media

Här följer en diskussion av vilka möjligheter till rättelse som står till buds för den som blivit förtalad och kränkt i pressen. Den enskilde känner sig tämligen maktlös inför en flodvåg av negativ information — eller förtal, om man så vill — som en så resursstark motpart som en ledande tidning spritt ut. Och som förökar sig av sig själv.

Genmälets begränsningar

Tillvitelsernas omfång och antal gör det svårt att bemöta dem alla i genmälen, som normalt ges begränsat utrymme. Tidningen kan också använda sin "rätt att redigera" till att ta bort genmälets viktigaste argument och göra det uddlöst.

En annan svaghet hos genmälet för den enskildes del är att tidningsredaktören i praktiken bestämmer över när, hur och var i tidningen det skall beredas plats. Visserligen påbjuder de etiska reglerna för press, radio och TV generositet med bemötanden och att dessa skall publiceras utan dröjsmål så att inte läsarna hinner glömma vad saken gäller, men erfarenheten visar att tidningar kan ta mycket lätt på den saken.

När det gäller hur och var i tidningen ett genmäle skall publiceras, föreskriver de etiska reglerna att det skall ske "i lämplig form". Det ger redaktionen fria händer. Normalt tar sig tidningen sista ordet och använder det ofta till att skicka med ett par nya beskyllningar på köpet. Rätten till genmäle innebär inte lika villkor utan ett totalt underläge för den enskilde. Han har inte alls samma möjligheter som en tidning att nå allmänheten med information och synpunkter. Redan det är allvarligt ur demokratisk synvinkel.

Än allvarligare är det när den enskilde anser sig förtalad och han och tidningen blir motparter. Mediajournalisterna förfogar över resurser för att ge masspridning åt sina uppfattningar samtidigt som det är de som avgör i vilken utsträckning en förfördelad motpart skall få komma till tals. För den enskilde är det som att stå på torget och debattera mot en som har megafon.

Etiska spelreglers efterlevnad

De etiska reglerna föreskriver bl a att alla parter skall höras, att sakuppgifter måste kontrolleras, att försiktighet med bilder och namn skall iakttas, att generositet med bemötanden tilllämpas och att den personliga integriteten respekteras. Vad gör den enskilde om tidningen bryter mot en eller flera av dessa?

De etiska reglernas efterlevnad övervakas av två instanser, båda finansierade av Pressens Samarbetsnämnd (Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter). Allmänhetens Pressombudsman (PO) är således anställd av Pressens Samarbetsnämnd och är inte alls allmänhetens företrädare.

Det visar sig att PO även i ett annat avseende inte står till allmänhetens förfogande. Låt oss säga, att en person blivit så illa hanterad av en tidning, att han/hon helt enkelt inte orkar driva ärendet hos PO. Ingen i en upprörd allmänhet har då rätt göra anmälan i stället. Den tillbakavisas. Bara offret för övergreppet får anmäla tidningen, personligen. För att någon annan skall nå "allmänhetens pressombudsman" med en anmälan, krävs fullmakt från offret.

Det är PO, som utreder anmälningarna och bestämmer sig för om han skall gå vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON), den högre, dömande instansen, med en rekommendation om "pressetisk sanktion". Om han inte anser att det finns tillräckligt underlag för klagomålen, avskriver han ärendet. Då har den anmälaren rätt att själv föra sin anmälan vidare till PON.

Pressens Samarbetsnämnd tillsätter inte bara PO utan även majoriteten av ledamöterna i PON. En dömande instans, som företräder den ena parten, kan befaras inte vara opartisk.

Även om den enskildes klagomål trots detta motlut skulle vinna gehör, är framgången knappast omtumlande. I bästa fall gör PON ett klandrande uttalande och ålägger den syndande tidningen att omgående publicera det. Inte alltför betungande och ekonomiskt är påföljden försumbar. En tidning av Expressens storlek som fälls, får betala en avgift på 25 000 kronor till Samarbetsnämndens fond för PO och PON. (Den förfördelade enskilde får ingenting.)

Detta inträffar därtill minst ett halvår efter övertrampet. Handläggningen hos ombudsmannen och i nämnden tar tid. Påföljden är ringa jämfört med vad den enskilde har utsatts för och utgör knappast något stöd i dennes kamp för att återupprätta sitt rykte. Framför allt hejdar det inte en väl spridd nidbild.

För den som förtalats i pressen är varken ett genmäle eller klagomål till de etiska reglernas övervakare framkomliga vägar. I det förra fallet behärskar motparten medlen för masskommunikation, i det senare är den enskildes motpart och domare identiska. Dessutom är påföljden försumbar för en tidning som fälls. Det kostar tidningarna för litet att kränka människors integritet och krav på större skadestånd har höjts.

Den rättsliga vägen i praktiken stängd

Bara på den rättsliga vägen kan det bli tal om skadestånd. Där möter den enskilde ytterligare hinder och där får pressen extra möjligheter att slippa ta ansvar för sina övertramp. Rättssak om förtal i pressen klassificeras nämligen som tryckfrihetsmål och behandlas inte som vanliga fall av förtal. Vid allmänt åtal i tryckfrihetsmål är justitiekanslern åklagare. Men här får han ändå inte agera. Allmänt åtal i tryckfrihetsmål kan enligt lag endast förekomma i undantagsfall. Skall det bli någon rättslig prövning, måste den enskilde själv och på egen risk dra tidningens ansvarige utgivare inför rätta.

Vid rättegång i tryckfrihetsmål föreskrivs jury, helt unikt i svensk rättskipning. Minst sex av juryns nio ledamöter måste vara ense om att brott föreligger, för att fallet skall behandlas av tingsrättens juristdomare. Annars frikännes den åtalade tidningen redan av juryn.

Den första instansen är således dubblerad i och med juryn. Därefter följer vid överklagande hovrätt och högsta domstol. Normalt är det maximalt tre instanser, här i praktiken max fyra. Skulle juryn låta fallet gå till tingsrättens juristdomare och dessa skulle ogilla den enskildes talan, måste denne betala rättegångskostnaderna för båda sittningarna. Skulle han vinna i tingsrätten, måste räkna med att tidningen överklagar i hovrätten. Den som förlorar där betalar samtliga rättegångskostnader – jury, tingsrätt och hovrätt, en ekonomisk ruin för många privatpersoner. I förhållande till sina resurser, tar normalt en privatperson en mycket större risk än en stor tidning. Den enskilda människan har i realiteten ingen möjlighet att hävda sin rätt.

Juryn och obalansen

Juryn utses alltså politiskt, inte som t ex i USA bland medborgare i allmänhet. I Sverige finns partibeteckning på varje jurymedlem. Detta svenska system fick kritik på Europanivå år 1992 ur aspekten jäv. En person hade stämt det socialdemokratiska förlaget Tiden för förtal. Förlaget friades av en tryckfrihetsjury, där sex av de nio ledamöterna var socialdemokrater. Dåvarande statssekreteraren vid justitiedepartementet Krister Thelin ansåg "att den svenska modellen" hade en "obalans till förmån för medierna, vilket missgynnar den som utsatts för övertramp". Ärendet fördes till Europadomstolen och senare kunde Utrikesdepartementet meddela att Tiden fälldes 1994, just med hänvisning till juryns politiska sammansättning.

Att jurymedlemmarna i tryckfrihetsmål är politiskt utsedda kan alltså leda till jäv i vissa situationer. Under alla förhållanden innebär arrangemanget ett extra hinder på vägen för den privatperson som anser sig förtalad i en tidning och söker rättvisa och en extra möjlighet för tidningen att slippa stå till svars. Hindret växer och blir hart när oöverstigligt, om det ifrågasatta förtalet gäller en politisk tabufråga som flykting- och invandrarpolitiken, där samtliga riksdagspartier har samma uppfattning. Alla jurymedlemmar är utsedda av partier med identisk uppfattning.

Anta att en medborgare föreslagit förändringar i flyktingpolitiken och i pressen inte fått sina förslag bemötta i sak utan i stället blivit personligt angripen och offentligt stämplad som "främlingshatare", "rasist", "fascist" eller "nazist". Nu kräver han upprättelse. För att den ansvarige utgivaren alls skall riskera att behöva ta sitt ansvar, vill det till att den politiskt tillsatta juryn tänker medborgerligt och inte partipolitiskt eller politiskt korrekt. Idag kan en politiskt utsedd jury sätta stopp för en normal rättslig prövning i fall som dessa.

Olika inför lagen

Skall det problemet lösas, måste förtal i tidning rättsligt behandlas som vilket förtal som helst. Det är inte rimligt att en tidning, som kan sprida sitt förtal till tusentals läsare skall ha fler lagliga skyddsnät än en muntligen förtalande privatperson. Detta är inte krav på censur men på ansvar. Frihet från hinder att publicera är inte det samma som frihet från ansvar för det som publiceras.

Rejäla skadestånd? Bra, men det räcker inte med att höja beloppen. Den enskilde måste få en chans att överhuvudtaget kunna nå fram till ett skadestånd, måste kunna våga hävda sin rätt. Så länge den här sortens mål måste drivas enskilt – med risk för ruinerande rättegångskostnader – mot en betydligt bättre bemedlad motpart, lär det inte bli tätt mellan rättegångarna.

Idag måste den enskilde hela tiden ta alla risker och försöka hävda sin rätt från ett absolut underläge. För att komma till rätta med detta missförhållande, måste förtal i pressen ställas under allmänt åtal. Det allmänna ställer sig då bakom den enskilde och "det allmännas advokat", dvs justitiekanslern, driver fallet i domstol. Den förtalade riskerar då inte att få betala rättegångskostnader och alla – oavsett privata ekonomiska förhållanden – får en faktisk chans till skadestånd. Eftersom det då är det allmänna som åtalar, är det logiskt med böter vid fällande dom. Skadeståndsbeloppen bör öka men inte till amerikanska dimensioner. Tillsammans med dryga böter skulle de ändå säkert att få pressen att besinna sig.

Det hela är ett nollsummespel: Överbeskyddar man pressen, beskärs den enskildes rätt i motsvarande grad. Det är ett allvarligt hot mot demokratin, när media på det här sättet ges makt som kan missbrukas till att tysta, ja till och med "krossa", den enskilde medborgaren.

Demokratiministern värnade inte

Ett år efter den socialdemokratiska Framtidskongressen markerade regeringspartiet ytterligare sin vilja att skydda och främja demokratin. På hösten 1998 inrättades en ministerpost för att sätta fokus på demokratifrågorna och stärka demokratin. Britta Lejon blev vår första demokratiminister. Sverige stod rustat för att ta itu med hoten mot demokratin.

Självklart ville jag efter min analys göra ministern uppmärksam på den ojämlikhet mellan media och enskilda, som ligger i systemet, med skyddet för media på enskildas bekostnad och som utgör ett enormt hinder för en fri debatt. I ett brev luftade jag min oro och pekade på faran i att låta demokratins viktigaste försvarare, de enskilda medborgare, som var beredda att framföra "obekväma åsikter", missgynnas av lagstiftningen. Jag pekade på de dåliga "arbetsförhållanden" dessa nyckelfigurer erbjuds för sitt viktiga värv. Pressen överbeskyddas och den enskilde medborgaren ställs praktiskt taget rättslös. Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd är inte oberoende institutioner och det speciella rättsliga förfarandet med jury är ett allvarligt hinder för en enskild som vill söka sin rätt mot en tidning.

Ett system som i praktiken gör den enskilde försvarslös mot övertramp gjorda i media är ett starkt hot mot yttrandefriheten. Yttrandefriheten i sin tur är en grundbult i demokratin. Problemet är i eminent grad politiskt, eftersom en grundlagsändring krävs för att lösa det. Ett angeläget initiativ att ta för en regering som vill värna demokratin.

Demokratiministern inledde sitt svar med att beklaga att det "tyvärr" inte var möjligt för henne att "närmare kommentera alla de synpunkter som framförs [till henne] i olika frågor". Hon försäkrade, att det "givetvis [var] intressant och värdefullt [för henne] att ta del av tankar och förslag från enskilda personer". Därefter följde:

Helt kort vill jag också säga att jag håller med dig om vikten av aktiva och engagerade medborgare för en väl fungerande demokrati. Pluralismen är enligt min mening av stort värde för samhället och den demokratiska utvecklingen. I min vision av det goda samhället tas varje människas kunskaper och erfarenheter tillvara.

Vad gäller det du kallar för "det starka kollektiva skyddet av pressen" vill jag här bara betona tryckfrihetens centrala roll i ett demokratiskt samhälle. Jag delar inte din uppfattning att skyddet för pressfriheten skulle vara för starkt.

Ett meningslöst standardsvar helt vid sidan av ämnet. Jag ansåg inte att pressen var överdrivet skyddad mot censur. Jag menade, att pressen var orimligt skyddad från att ta ansvar för sina kränkningar av enskilda. Kränkningar som är ett enormt hinder för vanliga medborgare att finna någon sorts jämlikhet i sin rätt att yttra sig och aktivt delta i debatt och opinionsbildning. Alltså ett hinder för rekryteringen — med hennes egen formulering — av "aktiva och engagerade medborgare för en väl fungerande demokrati". Jag bedömde det som hopplöst att fortsätta dialogen med en demokratiminister, som inte kunde se något problem för demokratin i obalansen mellan media och enskilda. Än mindre göra något åt saken.

Urholkad demokrati

Hade regeringen senast våren 2002 lagt en proposition med förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen — t ex normal rättegång utan jury och rejäla skadestånd för massmedialt spridda kränkningar av enskild — skulle den nyvalda riksdagen före årets slut ha kunnat konfirmera grundlagsändringen. Och starkt förbättrat möjligheterna för vanliga medborgare att aktivt delta i den politiska debatten på jämlika villkor. Åtminstone jämlikare. Inget sådant initiativ togs. Det diskuterades inte ens.

Hanteringen av flykting- och invandringspolitiken har allvarligt urholkat demokratin. I stället för att öka medborgarnas aktiva medverkan har den lett till klara begränsningar i åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet. Signaler om en demokrati i fara. Det finns anledning att citera FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Envar har rätt till åsikts- och yttrandefrihet; denna rätt omfattar frihet att hävda sin uppfattning utan inblandning och att söka, mottaga och meddela upplysningar och tankar genom vilket som helst informationsmedel och oavsett landgränser.

Yrkesförbud

De allvarligaste kränkningarna av de medborgerliga rättigheterna är de som inriktas på att "krossa människor" ekonomiskt för deras åsikters skull. Sverige har en lag om anställningsskydd (LAS), avsedd att ge arbetstagaren trygghet i anställningen. Uppsägning från arbetsgivarens sida måste vara "sakligt grundad" . Det innebär, att den anställde måste ha gjort sig skyldig till upprepad misskötsamhet eller annan klart visad olämplighet.

Lagen ger emellertid inte den anställde något totalt skydd ens i en situation, då inga sakliga skäl funnits för avsked. Arbetsgivaren kan köpa sig fri från sin skyldighet att återinsätta den anställde genom att betala honom ett antal månadslöner — maximalt 48 — beroende på anställningstidens längd.

Tyvärr finns fler än ett exempel på yrkesförbud, men det kan räcka med att mer detaljerat dröja vid det mest kända, för att visa hur myndigheter kan missbruka sin makt. Kenneth Sandberg arbetade som handläggare på dåvarande Invandrarverket. I augusti 1997 blev han uppsagd med motiveringen "samarbetsproblem", "men omständigheterna var sådana att en annan orsak framstod som avsevärt mera sannolik. Det var ingen hemlighet att verket ogillade Sandbergs kritiska inställning till svensk invandrarpolitik".

Hans fackliga organisation JUSEK ansåg att skäl saknades för uppsägningen och inlämnade en stämningsansökan till Arbetsdomstolen. Sommaren 1998 gjorde emellertid fackförbundet en kovändning och förklarade sig inte kunna företräda Sandberg i AD med motiveringen, att han representerade ett politiskt parti vars program inte ansågs förenligt med fackförbundets grundläggande demokratiska värderingar.

Det är inte tillåtet för anställda att själva driva sin sak i Arbetsdomstolen, det måste ske genom deras fackliga organisation. Sandbergs advokat försökte få JUSEK föra att hans sak med hänvisning till att han betalat sin fackliga avgift och att förbundet därmed var skyldigt att ...

. . .. . . tillvarata hans fackliga intressen. Jag vill i sammanhanget erinra om att det inte är Kenneth Sandbergs politiska åsikter JUSEK skall försvara, bara hans rätt att ha en politisk åsikt. [. . .] Åsikts- och yttrandefrihet är grundläggande förutsättningar för ett demokratiskt samhälle överhuvudtaget – en frihet att ha de åsikter som är lämpliga är ingen frihet.

Fackförbundet vägrade och Sandberg fick börja på egen hand i tingsrätten, som ogiltigförklarade Invandrarverkets uppsägning. Verket överklagade, varigenom målet kom att tas upp i Arbetsdomstolen. Även där vann Sandberg. Därmed hade han rätt att återfå arbetet. Verket trotsade beslutet.

Verket behövde bara konstatera att Sandberg varit anställd i 32 månader och omvandla det till 32 månadslöner. Det blev en bit över en halv miljon kronor brutto, men staten kvarhöll naturligtvis preliminärskatten och passade på att inkassera återstoden av Sandbergs studieskuld, vilket sammantaget väsentligen minskade nettot. Inte mycket för Sandberg att leva på med tretton år kvar till pensionsåldern och klart nederlagstippad för ny anställning på grund av sin ålder och yrkesförbudet från staten. Så fungerar individens lagstadgade skydd i anställningen i Sverige.

Åsiktsparagraf i efterhand

Fackförbundet JUSEK fulländade sitt agerande med att i sina stadgar införa en åsiktsparagraf för medlemskap. Den genomgick en födelseprocess av gradvis ökande försiktighet. Till en början var attityden lika trosviss som ogenomtänkt. "JUSEK är en ideell organisation med frivilligt medlemskap. Vi har en uttalat demokratisk hållning. Den som inte delar denna ideologi [sic!] kan inte räkna med vårt stöd och bör inte vara medlem". Så uttryckte sig ordförande Madeleine Leijonhufvud, när förbundet hoppat av försvaret av Kenneth Sandberg.

Efter lång tid presenterades ett förslag till demokratiparagraf i förbundets stadgar, som vittnar om en viss tillnyktring:

JUSEK är en organisation, vars verksamhet bygger på de värderingar som kännetecknar en demokratisk rättsstat, sådana de kommit till uttryck i svensk grundlag, FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna samt den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det förutsätts att förbundets medlemmar delar dessa värderingar. Härav följer att medlemskap i JUSEK inte är förenligt med att vara medlem i eller aktivt verka för en organisation som är antidemokratisk, rasistisk eller våldsbenägen.

Förbundets fullmäktige, som har att besluta om stadgeändringar, sammanträder endast vart tredje år, varför förändringen klubbades först 2001. Då hade förnuftigt folk hunnit se till att de två sista meningarna strukits. Kvar fanns därefter endast värdegemenskapen med den demokratiska rättsstaten, FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna och den Europeiska konventionen om skydd för desamma. En tämligen meningslös paragraf alltså, som i sin tur gjort uteslutningsparagrafen ganska tandlös. "En medlem kan uteslutas ur förbundet om han eller hon offentligt ger uttryck för att inte dela de [. . .] angivna värderingarna." En paradox med tanke på tillkomsthistoria och syfte: till de åberopade rättigheterna hör ju åsikts- och yttrandefrihet.

Med det har fackförbundet JUSEK intagit en motsägelsefull position, som påminner om Ekoredaktionens förhållande till Sverigedemokraterna. Man ansåg sig ha goda skäl att inte försvara Sandberg i hans konflikt med arbetsgivaren men inte tillräckliga skäl för att utesluta honom ur förbundet.

Politiska ledare leder åsiktsförföljelse

Folk på högsta politiska nivå accepterar yrkesförbud som straff för vissa åsikter. De t o m rekommenderar att människor berövas försörjningen för sina åsikters skull. Det är djupt oroande. Ett exempel från Blekinge 2002:

Richard Jomshof, utbildad och behörig lärare, var Sverigedemokraternas gruppledare där. Mikael Damberg, dåvarande ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) och ledamot i riksdagens utbildningsutskott, besökte SSU-ledningen i länet och passade samtidigt på att uppmana rektorerna . .

.. . . att hindra anställning av Richard Jomshof. Han företräder ett parti som inte delar läroplanens demokrati- och människosyn. Både som lärare och politiker ska Jomshof hållas utestängd från skolorna, tycker landets SSU -ordförande. Mickael Damberg anser att yttrandefrihet inte innebär att skolan automatiskt ska öppna sina dörrar för vilka folkvalda (Richard Jomshof) som helst. [. . .]

SSU i Blekinge drev i valrörelsen linjen att Sverigedemokraterna och rasistiska och antidemokratiska NSF inte skulle bjudas in till offentliga valdebatter. [Det var] en riktig linje. Rasister av olika slag ska inte legitimeras. [. . .]

Som utbildningspolitiker i riksdagen har han möjlighet att påverka lagstiftningen, som kan innebära utestängning av lärare och politiker med rasistiska och främlingsfientliga värderingar. Mitt råd är att följa läroplanen och stänga dörren för rasister och främlingsfientliga lärare och politiker, säger Mickael Damberg. [. . .]

Mickael Damberg tycker inte heller att facket, Lärarnas Riksförbund (LR), har någon skyldighet att verka för att Richard Jomshof ska få jobb som lärare. [Facket borde] ta sig en funderare om Jomshof ska vara kvar som medlem. I SSU utesluter vi medlemmar om de skulle ha främlingsfientliga och rasistiska värderingar, säger Mickael Damberg.

Det handlar inte om yttrandefrihet utan om åsiktsfrihet. Det är inte vad en lärare tycker politiskt utan hur han sköter undervisningen som är avgörande. Skolan skall naturligtvis inte tillåta att en lärare bedriver propaganda för ett politiskt parti, vilket det vara månde. Däremot har han rätt att hysa vilken politisk uppfattning som helst. Så länge han följer läroplanen och sköter undervisningen utan anmärkning, har varken politiker eller rektorer rätt att blockera honom och beröva honom hans levebröd.

Damberg menar tydligen att vissa, "legitima" partier, har rätt att ensidigt bestämma att vissa andra partier har åsikter som inte är "legitima", döma ut dem och vägra att bemöta dem i sak, ja att överhuvud möta dem i debatt. Utvisning och isolering för att inte "legitimera" sådana partier. Olof Palme hade en annan uppfattning: "Människors frigörelse [. . .] ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar".

Damberg nöjer sig inte med att själv försöka förhindra att Richard Jomshof får anställning, han tycker inte heller att facket borde försöka hjälpa denne. Kanske rent av dags att utesluta honom, för i SSU "utesluter vi medlemmar om de skulle ha främlingsfientliga och rasistiska värderingar".

Nu är ju SSU en politisk organisation och LR en facklig. En politisk organisation vill dra till sig dem, som sympatiserar med dess idéer. De som inte delar uppfattningarna får söka sig någon annanstans. Fackets mål däremot är att få med alla arbetstagare, oavsett politisk uppfattning, för att stå starkt och effektivt kunna värna medlemmarnas yrkesmässiga intressen.

Det är trist att privatpersonen Mikael Damberg anser att oliktänkande skall tystas och det är djupt oroande att han som ordförande ger den sortens signaler till medlemmarna i landets största politiska ungdomsorganisation. Minst lika oroande är det att han som ledande politiker inte bara hyser den åsikten utan därtill har lagstiftarmakt. Det gör att demokratin i Sverige känns betydligt mindre demokratisk.

Sammanfattning

Den oro som ideligen kommer till uttryck i demokratiutredningen är befogad. Journalister, chefredaktörer och politiker undanhåller allmänheten information som är viktig för åsiktsbildningen. Den information som ges kan man inte lita på; det är en fråga om sanningshalt och urval. Journalister har vittnat om sin makt och att de anser sig ha rätt att vanställa verkligheten i det vällovliga syftet att motverka främlingsfientlighet.

Den enskilde, på vars aktiva medverkan demokratins överlevnad hänger, erbjuds inget av de tre villkor demokratiutredningen ställer upp som en förutsättning för att demokratiska processer ska komma till stånd: politisk jämlikhet, meningsfullt deltagande samt öppenhet och insyn. Tvärtom befinner sig den enskilde i ett konstant motlut. Det kan råda totalt publiceringsstopp för kritiska artiklar. Tas de in, kan de stympas och vanställas och så att de vassaste argumenten försvinner. Över genmälen har redaktören total makt. Sista ordet — eventuellt garnerat med nya beskyllningar — är alltid hans.

Personangreppen leder bort från saklig debatt och ställer till stor skada för enskilda människor. Somliga skräms till tystnad, andra släpps över huvud taget inte fram. Epitet som "främlingsfientlig", "främlingshatare" och "rasist" behöver inte beläggas eller motiveras. När de upprepats tillräckligt många gånger av dem som disponerar media, förlorar den utpekade inte bara publiceringsmöjligheter utan även personligt anseende och sociala kontakter.

Förlusten av debattörer med en kritisk syn på flyktingpolitiken gör informationen alltmer ensidig och torftig; alternativ och uppslag uteblir. Ett decenniums måluppfyllelse så urusel att den skulle ha blivit en skandal i långt mindre kostnadskrävande verksamheter, leder i tabusektorn inte till någon debatt alls, än mindre till åtgärder. Ingen "ansvarig" ifrågasätter årskostnaden för "flyktingar", som alltså officiellt fortfarande står och stampar på 30 miljarder "netto" sedan år 1994. Frågar någon utanför kretsen om totalkostnaderna väntar avsnäsning eller tystnad.

De sociala konsekvenserna för den enskilde medborgaren fördjupas av att de etiska reglernas efterlevnad kontrolleras av pressens egna organ. Även om dessa skulle ta positiv ställning till ett klagomål, blir påföljden ringa för syndaren och till föga tröst för den drabbade.

Lagen överbeskyddar pressen på den enskildes bekostnad. Om en kritiker av flyktingpolitiken känt sig kränkt av att ha blivit kallad "rasist" i en tidning och kräver upprättelse, medger lagen i realiteten inte allmänt åtal. Som målsägare står då den enskilde inför risken att få betala rättegångskostnader. Dessa kan bli avsevärda och motparten/tidningen är vanligtvis den penningstarkare. "Lagen är öppen för alla, precis som Hotell Ritz", som britterna sade redan i början av 1900-talet.

Rättegångens tvåstegshistoria med en politiskt utsedd jury i det första steget, gör målsägaren nederlagstippad, speciellt i fall relaterade till flyktingpolitiken, där inget riksdagsparti delar hans syn. Chanserna att vinna är minimala, riskerna att få betala rättegångskostnaderna desto större. Den enskilde missgynnas hela vägen. Ändå förväntas han aktivt delta i debatten och ge demokratin livskraft.

Medias makt skulle på detta viktiga fält kunna reduceras väsentligt genom ändrad lagstiftning och ge bättre förutsättningar för den aktiva folkliga medverkan som eftersträvas. En självklar uppgift för en demokratiminister. Men landets demokratiminister kunde inte ens se problemet. Än mindre ha några idéer om vad man skulle göra åt det.

Regeringen har inte tagit intryck av och gjort något åt det demokratiutredningen oroas över och Göran Perssons maning till kamp mot politikens konturlöshet har inte getts något konkret innehåll. Det är långt mellan ord och handling. Demokratin främjas inte utan fortsätter att förfalla.

När "kritik mot flyktingpolitiken" görs liktydigt med "främlingsfientlig", "främlingshatare", "rasist", "fascist" och "nazist" uppstår följdfenomen, som också utgör allvarliga hot mot demokratin. En sorts korstågsanda breder ut sig. Journalister anser sig ha rätt att snedvrida den bild av verkligheten de återger och inte rapportera sanningsenligt i det "vällovliga syftet" att inte ge bränsle åt främlingsfientligheten.

Andra anser sig ha slagit ett slag för demokratin, när de vägrar hyra ut möteslokaler till Sverigedemokraterna eller införa deras valannonser. Andra åter tar sig rätten att bruka våld till "humanitetens" försvar och går till handling – eller rättare sagt – till misshandel. Att störa andras möten och demonstrationer med visselpipor, kastruller och maracas betraktas också som ett hjältemodigt försvar av demokratin mot åsikter folk måste räddas från att höra. Till skydd för demokratin anser "legitima" partier att de i denna anda bör lägga största möjliga hinder i vägen för partier med icke "legitima" åsikter. Och absolut inte "legitimera" dem genom att ta debatt med dem.

Detta är inte att främja demokratin. Det strider mot alla de principer, som uttrycks i våra grundlagar och i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det fördjupar klyftor och omöjliggör öppenhet, tankeutbyte och diskussion. Framför allt innebär det ett underkännande på förhand av vanliga människors förmåga att bilda sig en egen uppfattning och delta i aktiv samverkan. Det vi kallar demokrati.

Det djupaste brottet mot demokratins ideal är att beröva en människa hennes arbete och försörjning för hennes åsikters skull. Det är inte utan skäl att detta framhävs som en viktig mänsklig rättighet och understryks i våra grundlagar. Det är ett verkligt oroande tecken på moraliskt förfall, när makthavare i korstågsnit begår – eller uppmanar till – den sortens övergrepp. Det värsta är att de med detta tror sig främja demokratin, när de i själva verket rensar ut människor som de anser har fel åsikter.

Unga svenskar som råkar läsa det här, uppmanas att fråga äldre vänner och anförvanter hur vi i Sverige reagerade på och kritiserade McCarthys kampanjer mot påstådda kommunister i USA på 1950-talet. Då blir det kanske lättare att se parallellen i dagens Sverige och inse att det är nödvändigt att respektera andras åsikter för att återge demokratin dess vitalitet.

Åke Wedin

[1] Yttrandefrihetsgrundlagen (Sfs 1991:1469) kapitel 1, § 1.
[1] Intervju med Jonas Widgren den 21 februari 2000, utskrift, sid 3.
[1] Ibidem.
[1] Westerståhl, Jörgen, "Hellre tyst än rasist", Vi måste våga föra en diskussion om invandringspolitiken, skriver professor Jörgen Westerståhl, Dagens Nyheter den 20 november 1991.
[1] Widman, Allan, Tystnaden god jordmån för ökat främlingshat, Arbetet den 11 december 1991.
[1] Mogård, Britt, Den förbjudna debatten, Arbetet den 26 september 1993.
[1] Senestad, Anders, Öppen debatt i flyktingfrågan!, Östgötacorrespondenten den 10 november 1993.
[1] Westerståhl syftar på den socialdemokratiska regeringens beslut den 13 december 1989 att endast acceptera konventionsflyktingar.
[1] Westerståhl, Hellre tyst …
[1] Widman, Tystnaden god jordmån …
[1] Mogård, Den förbjudna debatten …
[1] Senestad, Öppen debatt …
[1] Den lilla avvikelse från den gemensamma huvudlinjen Folkpartiets gjorde i valrörelsen 2002 med sitt förslag om att av invandrare kräva kunskaper i det svenska språket, som villkor för svenskt medborgarskap, anses allmänt ha varit orsaken till partiets stora fram­gång i valet. Partiet fick också en släng av polariseringens gängse bannlysning, att ha "blinkat med hö­ger­ögat" och "fiskat i grumliga vatten".
[1] Persson, Göran, Det talade ordet gäller, tal vid Framtidskongressen den 12 september 1997, utskrift sid 2f.
[1] En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Demokratiutredningens betänkande, Statens of­fent­li­ga utredningar, Sou 2000:1, Stockholm 2000.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 36f.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 15.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 227.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 78.
[1] Öhrström, Lilian, Okunnighet om invandrare är inte rasism. Gräsrötternas syn på flyktingpolitiken måste få kom­ma fram, menar den norske samhällsforskaren Ottar Brox, Dagens Nyheter, Stockholm den 5 november 1991.
[1] Öhrström, Okunnighet om invandrare …
[1] Öhrström, Okunnighet om invandrare …
[1] Se kapitlet Världsmästarna.
[1] Öhrström, Okunnighet om invandrare …
[1] Sander, Åke, Rasismens Varp och Trasor, i: Rasismens varp och trasor. En antologi om främlingsfientlighet och rasism, Statens invandrarverk, Norrköping 1995, sid 144f.
[1] För litet mer historik, se not nr 30 i kapitlet Världsmästarna.
[1] Se kapitlet Världsmästarna, avsnittet Humanitära skäl.
[1] Andersson, Ola, Eliaeson, Henrik, Nerf, Anders, Weber, Benitha och Wessel, Anna, Projekt Argus, slutrap­port, Migrationsverket, Region Stockholm, 2000-12-31.
[1] Pierre Schori var 1994-96 biståndsminister och biträdande utrikesminister och 1996-99 minister för in­ter­na­tio­nellt utvecklingssamarbete, migration och invandring samt ställföreträdande utrikesminister. Idag är han Sve­ri­ges Fn-ambassadör.
[1] Schori, Pierre, Sverige har tjänat på invandringen, Lo-tidningen, Nr 1, 1998, sid 3.
[1] Ibidem.
[1] Flyktingskäl (asylskäl 15,56% + skyddsbehov 8,76% =) 24,3%. Humanitära skäl 75,7%.
[1] Med asyl följer s k flyktingstatus och därmed inte bara uppehållstillstånd utan också ett rese­dokument som kan begagnas som vilket svenskt pass som helst. In­nehavaren kan resa visum­lös till samma länder som svens­kar kan. Den som får stanna av humanitära skäl får däremot sitt uppehållstillstånd stämp­lat in i sitt eget pass och han/hon kan bara resa dit hans/hennes lands medbor­gare kan resa utan visum. Har vederbörande inte kvar sitt hemlandspass, utfärdas ett speciellt dokument som bevis på uppehållstillstånd och på det reser man ingenstans.
[1] The Message Is the Truth, Alexander Casella intervjuad av Ron Moreau, Newsweek, den 23 november 1992, sid 54.
[1] Intervju med Marie Andersson, informationsansvarig vid Invandrarverket, den 4 april 1993, sid 1.
[1] Widgren, Jonas, Allt fler på väg till Europa, Utblick, Aktuell orientering från Utrikespolitiska Institutet, Nr 4, Stockholm 1993, sid 5.
[1] Schori, Sverige har tjänat på invandringen.
[1] Ibidem.
[1] Anledningen till att frågan reses är att endast kostnaderna för själva flyktingmottagningen har en egen hu­vud­ti­tel i statsbudgeten. Den större delen av kostnaderna är spridd på socialbudget, undervisningsbudget, etc. och därför måste komponenterna hämtas på olika håll, innan totalkostnaden kan räk­nas fram.
[1] Schori, Sverige har tjänat på invandringen.
[1] Se kapitlet Världsmästarna.
[1] Siffrorna hämtade från den statliga utredning (Ds 1995:68), som nämnts i kapitlet Världsmästarna.
[1] Det finns anledning att betvivla att underskottet skulle ha varit oförändrat, eftersom invandringen fortsatt under åren och andelen arbetslösa bland invandrarna fortsatt att öka. Se kapitlet Världsmästarna, avsnittet Kostnaderna. Se även nedan, sid 145f.
[1] Schori, Pierre, Invandringen går visst att debattera, Dagens Nyheter, den 29 augusti 1998, sid C5.
[1] Palm, Beatrice och Frostberg, Thomas, Viktigast är jobben, Sydsvenska Dagbladet den 21 september 1997, sid A8.
[1] Invandringsminister Pierre Schori i riksdagens flyktingpolitiska debatt den 21 maj 1997, anförande 4.
[1] Strömbeck, Jesper, Makt och medier. Samspelet mellan medborgarna , medierna och de politiska makthavar­na, Studentlitteratur, Lund 2000, sid 170.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 84.
[1] Josefsson, Janne, Högerns spöke, intervju av Peter Olsson, Moderna Tider, Nr 145, Stockholm, november 2002, sid 39.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 85.
[1] En uthållig demokrati . . ., sid 86f.
[1] Se nästa avsnitt nedan. Åsele är en liten ort i norra Sverige, där kurderna befann sig.
[1] Bertilsson, Thora Margareta, I undervurderer svenskerne, Weekendavisen nr 28, København 2002, sid 11.
[1] Eriksen, Thomas Hylland, Ögonblickets tyranni. Snabb och långsam tid i informationssamhället, Nya Doxa, Nora 2001, sid 81.
[1] Iréne Ferguson i Tv-programmet På din sida fredagen den 30 maj 1997.
[1] Westlund, Jens, Felaktig bild av Utlänningsnämnden, Dags för en nyanserad debatt om utlänningslagen, Göte­borgs-Posten den 6 mars 2003.
[1] Josefsson, Högerns spöke . . ., sid 41.
[1] Brox, Ottar, "Jeg er ikke rasist, men …". Hvordan får vi våre meninger om innvandrere og innvandring?, Gyl­den­dal Norsk Forlag, Oslo, 1991, sid 80.
[1] Vestergaard, Frede, Blågul racisme, Ytringsfriheden i Sverige er virkelig begrænset af politisk korrekthed, mener den svensk-amerikanske antropolog, professor Jonathan Friedman, Weekendavisen, København den 26 juli 2002.
[1] Schlaug, Birger, Svarta oliver och gröna drömmar. Kärlek, möten och politik, Norstedts, Stockholm 1997, sid 132.
[1] Petersson, Olof, Politikens möjligheter. Har folkstyrelsen någon framtid? Sns, Stockholm 1996, sid 14.
[1] Larsmo, Ola och Ilshammar, Lars, En guide till hatets cyberrymd, Arena Nr 3, Stockholm 1998, sid 21. Det kan nämnas, att Ilshammar är av Örebro läns landsting utsedd till juryledamot i tryckfrihetsmål.
[1] Strömbeck, Makt och medier, sid 162.
[1] Strömbeck, Makt och medier, sid 163.
[1] Ibidem.
[1] Karaveli, H. Magnus, Mediehaveri i Åselefallet, Östgötacorrespondenten den 8 mars 1996
[1] Josefsson, Högerns spöke . . ., sid 40.
[1] Persson, Det är ordet som gäller. . ., sid 9f.
[1] Persson, Det är ordet som gäller. . ., sid 11.
[1] Se ovan not 13.
[1] Ian Wachtmeister är faktiskt greve med ett förflutet i näringslivet och Bert Karlsson en person som kommer från enkla förhållanden.
[1] Se nedan Afas pressmeddelande.
[1] Ekots policy för små partier, bland andra Sverigedemokraterna, cirkulär till Ekots medarbetare från Ekochefen Staffan Sonning.
[1] Ibidem.
[1] Ett enda lokalt undantag i Trelleborg kunde noteras.
[1] Dagens Nyheter den 28 januari 2000, sid C2.
[1] Dagens Nyheter den 9 november 2001, sid A7.
[1] Vid sökning i Dagens Nyheters arkiv ger "Sverigedemokraterna" 21 träffar, där aggressivitet förekommit. I samtliga dessa fall har Sverigedemokraterna haft tillstånd till mötet eller demonstrationen och i samtliga fall har de varit de angripna.
[1] Sydsvenska Dagbladet den 8 september 2002.
[1] Arbetet Nyheterna den 20 september 1998.
[1] Ett pressmeddelande från Afa Malmö och Afa Lund, http://www.geocities.com/­Capitol­Hill/ 3695/980919.html
[1] Se ovan Schoris redan nämnda yttrande i riksdagen den 21 maj 1997.
[1] Hans Bergström, Dagens Nyheter den 26 augusti 2002, sid A2.
[1] Etiska regler för press, radio och Tv, undertecknade av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sven­ska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Radio, Sveriges Television, Utbildningsradion och Radio­utgivare­för­eningen, Stockholm 1999.
[1] Till högsta domstolen släpps bara speciella fall fram efter prövningstillstånd, men tas fallet upp där, gäller att rättegångskostnaderna för fyra sittningar drabbar den som förlorar.
[1] Tidningen Arbetet den 17 december 1992.
[1] Brev med bilagor till Britta Lejon från Åke Wedin den 11 februari 2001.
[1] Brev till Åke Wedin från Britta Lejon den 17 april 2002.
[1] Artikel 19 i Fns deklaration om de mänskliga rättigheterna.
[1] Las, § 7.
[1] Wettergren, Thomas, Ett fackförbunds moraliska haveri, Arbetet Nyheterna den 16 oktober 1998, sid 3.
[1] Brev från advokat Gunnar Björkdal till Juseks förbundsstyrelse, den 12 augusti 1998.
[1] Lunds tingsrätt, dom i mål nr T 1861-98, den 9 juli 1999.
[1] Arbetsdomstolen, dom nr 76/00, Mål nr B 122/99, den 30 augusti 2000.
[1] Jusektidningen den 17 november 1998.
[1] Jusektidningen den 29 februari 2000.
[1] Juseks stadgar från 2001, paragraferna 1 och 6.
[1] Sandberg betalar fortfarande sin fackliga avgift.
[1] Sydöstran den 17 oktober 2002.[1] Saps partiprogram 1975.